JÄMNA   PLÅGOR 2

En gumma som inte sökt doktorn på många år har äntligen tagit sig tid och råd. Krämporna har under årens lopp blivit ganska många, och hon har mycket att berätta och beskriva. För varje krämpa som hon beskriver instämmer doktorn och säger att han lider av samma sak, jojomensan. Till sist tappar gumman tålamodet och fräser till:

— Och om jag nu te sist talar om att jag är med barn, så har han väl råkat ut för det också! ?
 

F d rallaren August Persson har blivit 80 och låter provinsialläkaren i Älmhult göra en allmän undersök­ning.

— Vi ska inte glömma bort att ta ett urinprov också, säger doktorn. August ser oförstående ut, och läkaren förtydligar.

— Det är ett prov. Farbror ska kissa i glaset som står borta i hörnet. Misstroget betraktar August doktorn:

— Härifrån?

— Ni är frisk som en nötkärna. Ni kommer säkert att leva tills ni blir 80 år, minst.

— Men jag är redan 80 år.

— Se där! Vad var det jag sa!

— Har jag inte sett er på nåt annat ställe tidigare?

— Jo, i halsen.

— Uppriktigt sagt begriper jag inte vad det är för fel på mej. Jag dricker inte och röker inte. Jag motionerar, lägger mig tidigt, äter måttligt och nyttigt, är aldrig ute och slarvar. Ändå har jag den mest otroliga huvudvärk.

— Det kanske är glorian som sitter lite trångt, sa dok­torn.

— En cigarrett förkortar livet med fem minuter och en gräddbakelse med tio minuter.

— Snälla doktorn, i så fall lever jag redan på övertid.

— Vad är det för fel här då?

— Jag har sån förfärlig fotsvett.

— Lider ni av det?

— Ja, inte njuter jag av det precis.

Gamle Jonas arbetade med vedhuggning. En dag när han högg som värst lossnade yxhuvudet från skaftet och flög rakt upp i luften. Sen föll det ner så olyckligt att det skar ett djupt sår i skinkan på den förvånade vedhuggaren.

När doktorn på sjukhuset hade sytt ihop Jonas, und­rade han hur i herrans namn en människa kan hugga sig på ett sånt ställe.

— Äsch det, sa Jonas glatt. Ingenting här i världen är omöjligt för en händig karl!

Petter hade gjort illa högerhanden och behandlats av den snälle provinsialläkaren. Samtidigt undrar han om inte doktorn vill hjälpa honom att skriva ett riktigt rart kärleksbrev till fästmön. Provinsialläkaren går småmysande in på förslaget och skriver efter Petters diktamen ett brev som han lämnar över. Petter läser och begrun­dar.

Den berömde kirurgen har besök av en mycket volu­minös dam. Hon inbillar sig att hon är allvarligt sjuk. Efter undersökningen flämtar hon:

— Tror professorn att jag svävar i omedelbar livsfara?

— Min bästa fru, svarar professorn lugnande, sväva kommer ni under inga omständigheter någonsin att göra.

— Har ni slutat röka under arbetet som jag ordinerade?

— Nej, men jag har slutat arbeta.

80-åriga gumman Augusta är trots åren mycket i farten och råkar ramla i en trappa nedför 18 trappsteg. Hon klarar sig ganska bra. Doktorn behöver bara sy ihop ett litet sår i huvudet, och gumman Augusta kommen­terar:

— Hade det här hänt en gammal människa hade hon väl brutit både armar och ben av sej!

Patienten lider av bråck, men han är 94 år gammal. Även om gamlingen verkar pigg för sin ålder, är det naturligt att läkaren tvekar att föreslå en operation. Han frågar försiktigt:

— Har farbror mycket besvär av bråcket.

— Tja, det är egentligen mest när jag rör mej.

— Hur då till exempel?

— Nu på hösten när jag är oppe i träna och plockar äpplen!

(Det blev operation, och en lyckad sådan.)

— Om du fortsätter att leva på det där viset, gamle vän, med sprit och cigarrer och fruntimmer i det oändliga, då kan jag garantera att du inte blir gammal.

— Det kanske förkortar mina dagar, men å andra sidan förlänger det mina nätter.

En tvättgumma ska vaccineras. Doktorn föreslår att vaccinera i armen, men det passar inte bra för den som jobbar med armarna dagen lång.

— I benet kanske? Nej, det är lika illa, tycker gumman. Hon står i sitt arbete mesta tiden.

— Men, säger hon och skiner upp, jag ska säja doktorn alt sitter det gör jag hemskt sällan!

Undersökningar och prov är klara. Doktorn kan med glädje konstatera att det inte är något som helst fel på en äldre kvinnlig patient. Till hans förvåning blir gumman tvärilsk.

— Vad nu då? stammar doktorn. Ni ska väl vara glad!

— Glad och glad! hojtar gumman. Springa här och kasta ut en massa pengar till ingen nytta alls!

En fyrabarnsmamma fick av doktorn reda på att hon hade hjärtfel. Ett mycket obetydligt.

— Det är närmast bara ett litet skönhetsfel, sa doktorn tröstande. Ingenting att oroa sig för.

— Oh, då kanske jag rentav kan få gifta mej, sa damen glatt.

— Förlåt, undrade doktorn, men sa ni inte att ni hade fyra barn?

— Jo! Men jag är inte gift. Doktorn förstår, när jag var 18 år fick jag det allvarliga rådet av vår husläkare att leva precis som vanligt, bara jag inte gifte mej . . .

82-åringen till sin läkare:

— Jag kan inte låta bli att jaga flickor. Vad ska jag göra?

— Det är väl inget fel egentligen, även om ni är gammal.

— Kanske inte. Men doktorn förstår, jag kan inte för mitt liv komma ihåg varför jag jagar dom.

— Om ni fortsätter att röka som ni gör nu, kommer ni inte att leva länge till.

— Men jag är ju 70 och har rökt sen jag var 20.

— Hade ni inte rökt hade ni kanske varit 80 nu.

— Doktorn tror alltså inte att det är nödvändigt att jag blir i sängen ett par dar?

— Nej. Men ett par nätter skulle inte skada.

— Haltar ni alltid?

— Nej, bara när jag går.

— Ni måste sluta röka.

— Jag har aldrig rökt.

— Då får ni lov att sluta dricka sprit.

— Det har jag heller aldrig gjort.

— Vad i herrans namn ska jag då förbjuda er att göra?

Gustav vid sågen har fått en stor sticka i fingret och går till företagsläkaren som vill dra ut stickan. Gustav blir rädd och protesterar. Till sist bjuder doktorn på en konjak för att lugna Gustav. Men Gustav gör fort­farande motstånd. Ny konjak, samma resultat. Efter en tredje konjak frågar doktorn:

— Nå har modet kommit tillbaka nu?

— Dä kan doktorn sätta sej på, svarar Gustav. Nu skul­le jag vilja se den jäkla doktor som vågar röra den här stickan.

En patient klagar över svår migrän. Eftersom det är en närmast omöjlig sjukdom att bota, suckar läkaren lite övergivet:

— Och vad vill ni att jag ska göra åt det?

— Det är doktorns huvudvärk, svarar patienten.

En annan gumma räknade under 10—15 minuter upp alla besvär hon hade. Till sist avbröt doktorn och sa:

— För att kunna vara så sjuk måste frun allt ha en rik­tig järnhälsa.

En sportig ung läkare undersöker en hängig patient.

— Ni har helt enkelt dålig kondis. Vad sysslar ni med?

— Jag har kondis. Stans bästa.

— Röker ni mycket?

— Massor varenda dag!

— Det låter inte bra. Vad röker ni?

— Ål.

En mycket nedslagen patient uppmuntras av sin dok­tor.

— Upp med hakan nu. Det är faktiskt inte så farligt. Jag har själv haft samma sjukdom.

— Ja, men inte samma läkare.

Gamla Tilda kommer till doktorn:

— Jo, doktorn, jag lider av neuralgi, neurasteni, hypoteni och psoriasis.

— Var i all världen har ni fått alla de sjukdomarna ifrån?

— Från Prosten Heumanns läkarbok.

— Jag tror nog jag skulle vilja ha ett sånt där PS på slu­tet också.

— Jaså. Och vad ska det stå där då?

— Att hon ska ursäkta den dåliga handstilen.

— Jag är så dålig i magen. Kan det möjligen ha berott på ostronen jag åt igår?

— Tja, hur såg dom ut och hur luktade dom, när ni öppnade dom?

— Va? Skulle dom öppnas????

— Vad tror egentligen doktorn om mitt dåliga hjärta? undrar en gammal gumma.

Doktorn tröstar med stor övertygelse:

— Jag kan försäkra att det utan vidare håller så länge ni lever.

Två patienter på ett sjukrum med två sängar brukade fördriva de långa dagarna med att ställa till practical jokes för varandra.

En dag klädde Andersson ut sig i glasögon och vit rock och gick in till sin kamrat Pettersson och gjorde en un­dersökning. Efteråt sa han:

— Vi måste ta en långtemp här.

— Långtemp?

— Ja, det innebär att ni ska ligga orörlig på magen med termometern instucken en timme i sträck. Var vänlig lägg er på magen nu, så ska jag sticka in termometern. Den förklädde Andersson lämnade kamrat Pettersson, som låg orörlig och väntade, väntade. Plötsligt kom översköterskan in, betraktade förvånad Pettersson och undrade vad som stod på.

Pettersson berättade historien om doktorns ordination av långtemp.

översköterskan stramade upp sig och yttrade:

— För det första vill jag tala om att här på avdelningen är det jag och ingen annan som svarar för temperaturtagningen, och för det andra så tar jag tempen med en termometer och inte med en tulpan.

Sköterskan: Varför går doktorn omkring med en ter­mometer bakom örat?

Doktorn griper förvirrad efter termometern och utbris­ter:

— Ja, sannerligen. Var kan jag då ha gjort av min kulspetspenna?

— Doktorn sa att min puls var en smula långsam, men vad gör det, så gott om tid som jag har.

Gamle Viktor är sjuk för första gången i sitt liv, och eftersom han är en försiktig och ordningsam människa har han ordnat alla papper innan han lämnat hemmet. När han kommit i säng, säger avdelningssköterskan:

— Jaha, då ska vi be att få ta Viktors temperatur.

— Dä går inte alls det, säger Viktor, för jag har skrivit alltihop på gumman min därhemma.

Idrottsstjärnan på en mindre ort börjar en vår utomhusträningen för tidigt och råkar ut för en ordentlig förkylning. Doktorn tar febern och säger:

— Kära nån, det är ju en bit över 40 grader. Idrottsstjärnan vaknar till ur sin yrselaktiga dvala och viskar med en viss iver:

— Säg doktorn, vad är världsrekordet?

93-årige Albert läggs för första gången i sitt mycket kärnfriska liv in på sjukhus. Naturligtvis blir det fråga om att ta tempen. Albert filosoferar:

— Sist när jag tog tempen var när jag exercera beväring, och då var det 37 jämnt, minns jag. Undrar just vad det kan ha blivit under alla de här åren.

39-årige lantbrukaren Ström kommer in på akuten för en plötslig åkomma. Temperaturen tas och syster rap­porterar:

— Ser man på — trettionio!

— Jodå. Åldern stämmer precis, men kan ni inte läsa av vad jag har för sjukdom också.

— Tempen är faktiskt nära 39 grader idag.

— Jäkeln i det. Och det är ändå i skuggan.

— Idag går det verkligen framåt. Ingen temperatur alls idag.

— Nej, den tog ju syster Karin i morse.

En grinig och lite misstänksam fiskare tillbringar sin första morgon på sjukhuset. Ett biträde tar tempen:

— Trettiåtta! säger hon.

— Tänk va di kan ändå, säger fiskargubben och skiner upp. Här sticker di ett glasrör i baken på en, och så kan di säga hur gammal man är.

Lille Bo berättar för sin mamma om lekkamraten Klas. Han ligger hemma i hög feber.

— Han har faktiskt 49 grader, säger Bo.

— Så hög feber kan ingen människa ha, invänder mam­ma. Då dör man.

— Jamen mamma, du vet vilken himla tur Klas jämt har.

En skånsk bonddräng redogör för sina sjukhuserfaren­heter:

— Dä va itt bra ställe, lasarettet i Lond, förr darr feck en smör pau bröed au smör i gröden au smör pau terrmomedaren!

Doktorn: Jag är inte riktigt nöjd med er temperatur.

Patienten: Varför tog ni den då?

En gammal änkenåd på 1800-talet har bjudit in ortens läkare till middag. Samma dag insjuknar änkenådens husjungfru. Den snälla doktorn passar på att göra en undersökning och konstaterar bekymrat att flickan har lite oregelbunden puls. Gamla frun blir riktigt konster­nerad :

— Tänka sig att pigor har puls!

Doktorn kommer in på en sal och slår sig ner på säng­en hos Anders som har en ordentlig luftrörskatarr.

— Nå, var gör det mest ont nånstans? I huvudet, i hal­sen eller i bröstet?

— I benen just nu.

— Det var underligt, jag undrar hur det kan komma sig?

— Doktorn sitter på dom.

överläkaren går rond på sjukhuset och kommer till gamla Karna. Han stannar till och stirrar fascinerad på de underliga ryckningar och sammandragningar som hela mor Karnas kropp plötsligt har drabbats av.

— Hur står det till här då? undrar han. Är det en svår kramp?

— Nej, snälla doktorn, jag bara ligger och niger.

Syster Elsa är svag för överläkaren och blir alltid ledsen när doktorn har det svårt. Därför säger hon till en av de svårast sjuka patienterna:

— Försök nu att muntra upp doktorn en smula när han går ronden i morgon. Han är så förfärligt bekymrad över just ert fall.

— Tror doktorn att jag blir frisk snart?

— Ni har lite hög feber just nu, men det oroar mig fak­tiskt inte särskilt mycket.

— Nä, det är klart det. Om doktorn hade hög feber skulle inte jag heller vara särskilt orolig.

— Smärtorna i högerarmen beror säkerligen på åldern helt enkelt.

— Men varför gör det inte ont i den vänstra? Den är ju precis lika gammal.

Under en stor rond med överläkaren i spetsen stannar den stora skaran ovanligt länge och diskuterar vid en säng.

— Kan ni skaffa mej hennes journal, säger överläkaren till en ambitiös ung dam som vikarierar som biträde. Hon försvinner som en oljad blixt, blir länge borta och återkomma så småningom för att stolt till överläkaren överräcka senaste numret av Hemmets Journal.

Syster går kvällsronden och undrar vad Nilsson vill ha att sova på till natten. Nilsson undrar förvånat:

— Vad jag vill sova på? Vem sjutton ska ha min säng då?

Ronden stannar vid en nyinlagd patient, en bonde. Han har blivit stångad av en tjur och kastad över ett högt staket.

— Det var en otrevlig olyckshändelse, säger avdelnings­läkaren.

— Olyckshändelse! fräser bonden ilsket. Det var ingen olyckshändelse, han gjorde't me' flit!

Någon öppnar en dörr i ena änden av sjukhuskorrido­ren. Nästan samtidigt öppnas en dörr i andra änden av korridoren. Ett kraftigt drag uppstår, blomstervaser faller omkull, gardiner fladdrar. Från en sal hörs en undrande röst:

— Vad tusan var det för nånting?

— Det var antagligen ronden.

Lille Stefan, 6 år, ligger för första gången på sjukhus och följer med spänning allt som händer. En dag får han vara med om en storrond med själve den lärde professorn, avdelningsläkare, kandidater, sköterskor, sjukgymnaster osv. Professorn är en effektiv person och ronden går undan värre.

Efteråt frågar en av sköterskorna lille Stefan hur han tyckte det var på den stora ronden.

— Jo, det var väldigt spännande, svarar Stefan. Men syster måste berätta hur det gick till sist — hann ni nånsin ikapp han med skägget som sprang först hela tiden?

Under en storrond upptäcker den unge kandidaten, som tillfälligt svarar för en kvinnlig avdelning, att det

inte finns några kurvor vid nedre änden på någon av sängarna.

Förvirrad vänder han sig till en av de sötaste kvinnliga patienterna och mumlar:

— Jag undrar just var kurvorna kan vara någonstans? Den kvinnliga patienten svarar raskt och tveklöst:

— Dom har jag under täcket.

Bland läkarna som gick ronden fanns en som var ovan­ligt liten till växten. En av patienterna kommenterade efter rondbesöket:

— Den där lilla di hade med sej, han var nog från barn­avdelningen.

Smeden Jonas ligger intagen för observation. Under ti­den han går igenom olika prov och undersökningar mås­te han dricka måttligt, ibland ingenting. Han är svårt plågad av törst, när ronden stannar vid hans säng och doktorn säger:

— Ja herr Pålsson. Plåtarna visar faktiskt att ni har mag­sår.

— Då måtte de ha blitt en torrspricka!

Ronden stannar till hos en originell gammal gumma. Undersökningarna har visat att det inte är något större fel med henne och doktorn vill gärna vara uppmuntran­de:

— Det ska säkert inte dröja länge förrän fru Axelsson är så pigg att hon kan börja gå i kyrkan igen.

— Kyrkan! fräser gumman. Jag vill gå på tivoli och spe­la på enarmade banditer.

En pensionär lider av någon mystisk åkomma i ett ben. Undersökningarna ger inget säkert resultat. Det är nödvändigt att låta någon specialist ta hand om fallet. En dag vid ronden säger därför överläkaren till sina med­arbetare:

— Och det här benet ska vi skicka till Lund i morgon. När syster senare på dan kommer in på salen, frågar gamlingen försynt:

— Säg syster! Tror syster att jag får följa med till Lund i morgon?

Doktorn: Jag tycker faktiskt att hostan låter bättre idag.

Patienten ilsket: Undra på det! Jag har ju legat och övat mej hela natten.

Ronden kommer överraskande tidigt in på en sal, där en äldre man ligger på bäcken. Avdelningsläkaren tyc­ker att gamlingen ser besvärad ut och säger:

— Och här ligger farbror på observation. Vi ska väl hop­pas att det inte blir långvarigt.

— Det hoppas jag med, för bekvämt är det då inte.

Gamla Elvira har just varit med om sin första storrond med professorer och kandidater, läkare av alla de slag och ett långt släptåg av specialister. Elvira har själv nå­gon minut stått i centrum för intresset och blivit rätt omtumlad. Efter lunchen lägger hon sig att vila med radiolurarna på. Hon vaknar till medvetande igen la­gom för att höra en röst i radion som säger:

— Och nu kommer Riksronden!

Gamla Elvira far upp och famlar med händerna genom håret.

— Oh, kära hjärtanes — då kommer väl självaste kungen!

— Tänk att Jansson kunde bli bra, så dålig som han var när han kom hit till lasarettet.

— Ja ser du, han var så klen så dom vågade inte göra nånting åt honom.

— Jaså, du har vatten i knäna. Hur har du fått det?

— Jag dricker ju aldrig vatten, så det måste vara nånting som har slunkit ner när jag borstar tänderna.

Gubben Johan har varit svårt sjuk. Men han är seg och ger sig inte i första taget. När krisen är över får han be­sök av en annan gammal pensionär, som säger uppmunt­rande och beundrande:

— Jaså Johan, du lever än?

— Ja du, men ja hade säkert vatt dö för länge sen om inte di däringa sköterskorna hade slått så förbannat i dörrarna.

På lasarettet i Eksjö låg en gammal och rätt så gnällig farbror som hade ont i magen och frossa och alla möj­liga småkrämpor. En dag tjatade han till sig en värme­dyna. När dynan äntligen kommit fram, frågade syster om det kändes bättre.

— Oh ja, det lindrade omedelbart, sa patienten belåtet.

— Och ännu bättre blir det förstås, när vi har satt kon­takten i väggen, sa syster och gjorde detta.

Patienterna på en långvårdsavdelning har underhållits av stadens sångkör. Dirigenten slutar med att tacka för att de har fått komma och hoppas att alla ska bli bätt­re med tiden. Svag röst från en av sängarna:

— Tack detsamma!

— Nu är det nog inte mycket med Jönsson längre. Han lär ha blivit lagd i separator.

Översköterskan på lasarettet försöker få gamle skogs­arbetaren att avstå från att snusa i sängen.

— Vi försöker vara renliga här, säger hon med fast stäm­ma.

— Det var bra det, säger patienten lika bestämt. Lortaktiga fruntimmer är det värsta jag vet.

Avdelningssköterskan lutar sig över den nyintagne pa­tienten och frågar vänligt:

— Har farbror pyjamas?

— Nej, suckar gamlingen. Doktorn trodde det var blind­tarmen.

Sonsonen kommer och hälsar på gamle Carl-August på långvårdsavdelningen.

— Goddag! Hur mår farfar då?

— De ä rätt så dåligt, svarar farfar med småländsk hu­mor. Numera kan jag bara äta tuggad mat.

— Jaså? Vem tuggar den då?

— Dä gör jag allt själver, myser gubben.

En patient på sjukhemmet brukade alltid i radions pro­gram 1 lyssna på den tidiga morgonandakten. En mor­gon hördes ett fasligt tjutande från rummet. Ett sjuk­vårdsbiträde ilade till hjälp och undrade vad som stod på. Den gamla gumman låg på knä framför apparaten och skruvade och tryckte.

— Jag kan inte förstå det här. Hur jag vrir och vänner på ratten, så får jag bara in E 4:an.

Två sköterskor samtalar:

— Idag är nog den där gamlingen på tvåan bättre. Han pratade faktiskt med mej.

— Jaså. Vad sa han då?

— »Idag känner jag mej riktigt dålig».

En stockholmare har blivit inlagd på Sahlgrenska i Gö­teborg. Han känner sig lite vilsekommen och går runt på salarna och frågar om det inte finns nån stockhol­mare. En trött röst från ett hörn svarar till sist:

— Än du, det räcker la med att en har magsår.

Gamle Näslund från de djupa norrlandsskogarna har hamnat på lasarettet. Första kvällen hjälper syster Hul­da patienten ut på toaletten och säger:

— Ring när det är klart, så ska jag hjälpa Näslund till­baka till salen!

Några timmar senare kommer syster Hulda ihåg Näs­lund. Hon rusar till toaletten, och mycket riktigt — Näslund sitter kvar, rätt irriterad.

— Men varför har inte Näslund ringt?

— Nog har jag både tryckt och dragit i vad jag fått tag i, men varenda gång har jag bara fått en sjuhelsikes dusch i ändan.

En sångerska från orten underhöll patienterna via sjuk­husets radioanläggning. Den var tämligen skraltig, och sångerskan kom knappast till sin rätt. Efter konserten frågar syster avdelningens äldsta patient:

— Nå, vad tyckte fru Andersson om sången?

— Var det sång? Jag trodde det var operation.

Två sänggrannar på ortopeden har det besvärligt:

— Om du bara visste vad mitt avbrutna ben värker!

— Jaha du. Mitt värker oavbrutet.

— Du, hur börjar egentligen halsfluss?

— Med H.

En nyinlagd patient skrämmer upp sina salskamrater med diverse rövarhistorier, bland annat om hur en läkare en gång vid en operation glömde en näsduk i magen på en patient — just på detta sjukhus, på denna avdelning. I detta ögonblick öppnas dörren till salen. Den tanksprid­de kirurgöverläkaren tittar in och ropar:

— Är det möjligen nån av herrarna som har sett min hatt?

Den våldsamt bandagerade patienten på olycksfall får besök av en god vän. Sjuklingen ber vännen berätta vad som egentligen hände, eftersom han själv inte minns ett dugg av olyckan.

— Jo, säger vännen, du blev på kanelen på Jojjes party. Då slog du vad om 100 kronor att du skulle kunna hop­pa ut genom fönstret och flyga runt kvarteret.

— Men varför hindrade du mej inte?

— Är du inte riktigt klok? Det var ju mej du slog vad med!

Under besökstid berättar en gammal dam för sina släk­tingar om läkare och vård:

— Idag har jag trettiåtta i temperatur, i morgon trettiåtta och fem och på onsdag trettiåtta och sju, och i nästa vecka kommer jag att ligga strax under trettiåtta i genomsnitt.

— Hur kan tant veta det så långt i förväg?

— Jo, här på avdelningen har vi en sån där modern lä­kare som ställer långtidsprognoser.

Ett par patienter på en mindre sjukstuga bekantar sig med varandra.

— Är du medicinsk eller är du kirurgisk?

— Jag förstår inte riktigt hur de menar, säger den nvkomne.

Den rutinerade och mera kunnige patienten förtydli­gar:

— Jag menar om du var sjuk när du kom hit eller om dom har gjort dej sjuk här?

Doktorn till det nya sjukvårdsbiträdet:

— Var är patienten som ska ligga i den här sängen?

— Jo, han var så kall och frusen, så jag la honom i sam­ma säng som han som har trettinie å fem i feber.

Gamle Adolf har hamnat på sjukhus. Han har opererats och måste ligga i säng några veckor. Adolf är ivrig snusare och doktorn uppmanar översköterskan att på ett diskret sätt avlägsna snusdosorna så att Adolf inte ligger i sängen och snusar och ställer till. översköterskan gör som doktorn har sagt. Till sist förlorar gamle Adolf tålamodet och utbrister:

— Att hon snusar vill jag inte säga nåt om, men hon kunde väl i herrans namn hålla sej med snus själv.

Rallaren Olsson låg på lasarett och fick bara välling till frukost. Han var måttligt förtjust och vägrade äta mor­gon efter morgon. Efter någon vecka kom sköterskan en morgon för att ge Olsson lavemang. Han tittade på anordningen, på sköterskan och fräste ilsket:

— Du har tydligen gett dej hondan på att jag ska ha i mig vällinga . . .

Två patienter i sängarna intill varandra samtalar:

— Vet du om att vi är släkt?

— Nej, det hade jag ingen aning om.

— Vi har i alla fall samma syster.

Doktorn: Nu har jag goda nyheter till Johansson. Ope­rationen mot er dövhet har lyckats till hundra procent. Patienten: Hur sa?

Och så förflyttar vi oss till bilverkstaden. Verkmästa­ren har ordet:

— Jag är ledsen, doktorn, men jag har dåliga nyheter. Bilen behöver faktiskt en motortransplantation.

— Det blir operation redan i morgon. En blindtarm är minsann ingenting att leka med.

— Snälla doktorn, det hade jag absolut inte tänkt göra.

— Var det inte meningen att du skulle opereras, när du låg på lasarettet?

— Jo, svarade den före detta patienten, men på det sjukhuset får di aldrig röra vid mej på villkors vis. Di har så ont om plats så di måste skära folk i bitar.

— Det menar du inte?

— Jo, när jag satt där och vänta på undersökning, så hörde jag en doktor säga till en sköterska att eftersom vi inte har plats för nyopererade på sal 1, får vi lägga gallan i korridoren, hjärtat i sal 2, magen i källarvåning­en och njuren på 4:an!

En thoraxkirurg avslutar ett föredrag för kandidater:

— Ett så komplicerat ingrepp som en hjärtoperation får naturligtvis inte göras på en höft.

En gammal gumma hade tagits in på sjukhus för ope­ration. Efter många undersökningar randades den sto­ra dagen. Efter lång väntan fick gumman av en jäktad sköterska beskedet att operationen hade blivit uppskju­ten. Gumman gjorde en grimas och suckade:

— Tjaha. Då har en legat här då i två timmar och bett Fader vår till ingen nytta alls.

Kirurgen berättar för en nyintagen patient om de nya och lite tuffare metoder man numera tillämpar efter operation för att undvika besvär i samband med för mycket stillaliggande.

— Första dagen efter operationen ska ni vara uppe i 5 minuter, andra dagen 20 minuter och tredje dagen minst en timme. Har ni några frågor?

— Ja, säger den lite omskakade patienten. Får jag ligga ner under själva operationen?

Lille Sven vaknar upp efter en operation och vill genast åka hem till mamma och pappa.

— Det går inte alls, säger sköterskan. Du får allt stanna här hos oss ett tag, min lille gubbe.

— Gubbe? Gubbe? säger Sven. Hur länge har jag sovit egentligen?

— Säg mig doktorn, jag sa väl inget tokigt under narko­sen?

— Inte alls, ni har bara sålt er nya bil till mej för femtio kronor.

Nilsson vaknar upp ur narkosen efter operationen, ser sig om och viskar till sköterskan på postoperativa av­delningen:

— Var är jag, och varför är rullgardinen neddragen?

— Ni är på sjukhuset, och rullgardinen är neddragen på doktorns order. Det är eldsvåda i huset mitt emot och doktorn ville inte att ni skulle vakna upp och få för er att operationen hade misslyckats.

På det stora lasarettet har frisören hand om rakningen av alla operationspatienter. En morgon kommer han i sin prydliga vita rock in till en äldre man som ska ope­reras för bråck. Han tar fram och striglar sin rakkniv för att raka patienten på magen. När han blottlägger operationsstället och höjer kniven, protesterar patien­ten högljutt:

— Ni måste väl i herrans namn bedöva först! ! !

— Jag känner mej så nervös doktorn, det är faktiskt min första operation.

— Jag förstår precis hur det känns. Det är min första också.

Sköterskan till en patient som är mycket nervös inför ett kirurgiskt ingrepp:

— Ni behöver inte vara orolig. Doktorn som ska opere­ra er har sett flera såna här operationer i TV.

— Min dotter har svalt en guldmedaljong och måste opereras. Tror du att jag vågar anförtro henne åt dok­tor Persson?

— Absolut. Den karlen är hederligheten själv!

Den tankspridde professorn kommer in i operations­salen och frågar:

— Är nu alla systrarna sterila så att vi kan sätta igång?

Jöns har råkat ut för en allvarlig olyckshändelse. Det måste bli operation och blodtransfusion. Jöns är nätt och jämnt vid medvetande men viskar i alla fall fram:

— Doktorn ser väl till att det blir bra blod — inte från nån utsocknes!

Fyra kirurger som brukar spela bridge tillsammans står samlade i operationsrummet kring en patient. En av kirurgerna tar till orda:

— Vem öppnar?

Mor Greta ska opp och promenera för första gången efter den stora operationen. Ett manligt sjukvårdsbi­träde, en snygg ung man med välvårdat skägg och polisonger, hjälper henne vänligt och uppmuntrande ur sängen. Mor Greta är tacksam men muttrar:

— Ja, mycket ska en då vara med om på lasarett. Det ska jag säja dej att det här är första gången som en snygg karl har lirkat mej över sängkanten åt det här hållet!

En ingenjör från sågverket har varit på lasarettet och fått en utväxt på huvudet bortopererad. I kretsen av sina jobbare berättar han om hur skickliga läkarna var och om de fina bedövningsmedlen.

— Jag skulle säkert inte ha märkt nåt om de hade ope­rerat bort hela huvet, försäkrar ingenjören.

En grov röst från bakre leden:

— Det hade säkert ingen annan gjort heller.

En fetlagd dam låg på sjukhus och väntade på att bli opererad. Men först måste hon ner i vikt, och det tog sin tid. Damen blev mer och mer otålig och frågade varje dag om det inte skulle bli operation snart. Om inte, varför inte?

— Jo, svarade avdelningsläkaren och mätte på armen upp till armbågen, vi har faktiskt inte längre knivar än så här.

Amalia Pettersson från Flathult ska gå igenom en ope­ration för en magåkomma. Hon får narkos. Just när hon somnar in och under operationen viskar hon flera gånger:

— Låt bli mej, Johan! Låt bli mej!

Operationen går bra och doktorn kan verkligen önska lycka till vid det avslutande samtalet före utskrivning­en. Och så tillägger han med en glimt i ögat:

— Och glöm inte att hälsa Johan så mycket!

— Oh kors då, säger gumman Amalia, hur kan doktorn känna våran dräng?

Inför operationen gör doktorn en undersökning och konstaterar lite undrande:

— Jag tycker att ni har en ovanligt deformerad navel.

— Det är inte så konstigt. Jag har varit fanbärare i hem­bygdsföreningen därhemma i mer än trettio år.

Gamle kyparen på Stadshotellet ska opereras för mag­sår och får tyvärr vänta länge och väl på operations­bordet. Han skymtar en läkare som hör till hans stam­gäster på hotellet och klagar:

— Kan inte doktorn se till att jag slipper vänta längre?

— Beklagar, svarar doktorn. Det här är inte mitt bord.

Två nyutbildade läkare samtalar om en patient:

— Jag opererade honom för blindtarmsinflammation för en vecka sen ...

— Jaså — och vad hade han?

14 år gammal är Bertil, mitt i värsta popåldern. Han hamnar på lasarett och ska få blindtarmen bortopere­rad. Vid enskilt samtal med kirurgen undrar mamman, om det möjligen är någon frisör närvarande vid opera­tionen.

— Nej. Vad skulle vi med honom till? frågar doktorn.

— Jo, jag tänkte att vi kunde få honom klippt också, mens han är nedsövd och inte kan göra motstånd.

Det är första dagen som pensionären Johan Blom är på benen efter en operation, där han har fått blodtransfusion. När han reser sig ur sängen, svartnar det för ögo­nen och han är nära att svimma. Blom muttrar förargat:

— Kors då! Nu ska ni se att di har gett mej kärring­blod!

Efter en tids sjukdom med bland annat operation har Jönsson kommit tillbaka till arbetet igen. Chefen gör sig besvär med att söka upp Jönsson för att höra om det har varit besvärligt och hur det står till.

— Jo tack, svarar Jönsson. Dom tog bort en bit av mag­säcken. Så nu passar den bättre ihop med avlöningen.

Gamle hetlevrade rallaren Edvin berättar för kamrater­na om en operation han har varit med om på lasarettet.

— Å allihop som stog runtikring mej hade vita masker för ansiktet. Men han som skar i mej — den ska jag nog känna igen i alla fall, om vi möts nån mörker afton.

Ada har inte träffat Kal på länge. Hon har opererat blindtarmen. Äntligen möter hon en mycket upphet­sad Kal. Hon frågar mjukt:

— Du Kal, vill du se stället där dom operera mej?

— Vesst vell ja de, säger Kal förväntansfullt. Ada drar Kal med sig runt hörnet och pekar:

— Där, på Sahlgrenska!

En fru som är mån om sitt utseende talar med kirurgen före ingreppet:

— Och när ni nu ändå håller på, så kan väl doktorn sy in mej någon decimeter i midjan?

— Kommer jag att bli riktigt bra efter operationen, tror doktorn det?

— Jag har gjort den här operationen massor av gånger, och till sist måste jag helt enkelt lyckas.

— Hör fru Karlsson bättre nu sen dom opererade hen­nes öron?

— Tror jag det! Dan efter hörde hon av sin son i Ame­rika.

— Jaha mor Stina, nu har jag skrivit ut en stärkande medicin som gör er minst tio år yngre.

— Kära hjärtanes, men hur går det då med folkpensio­nen?

— Fru Karlsson måste klä sig lite varmare.

— Då kan väl doktorn skriva ut ett recept på en mink­päls.

— Nå, gjorde ricinoljan någon verkan? Det var ju en ordentlig dos.

— Jadå, två gånger.

— Bara två?

— Ja. Första gången från nio till tolv. Andra gången från ett till nio.

— Ta tre teskedar om dagen.

— Jag har bara två teskedar hemma.

Kannibaldoktorn till sin patient:

— Fasta nu strängt. Inget kött på fem dar, sen får ni äta vem ni vill igen!

En man som led av efterhängsen förkylning blev av doktorn originellt nog ordinerad att sova för öppet fönster. En tid efteråt blir han tillfrågad av en bekant om han har blivit av med sin förkylning.

— Nej, men både klockan och plånboken försvann.

— Jo doktorn, den här stärkande medicinen är kanske bra. Det är bara det att jag inte orkar dra korken ur flaskan.

En äldre man står och väljer bland olika plåster på ett apotek. Han verkar tveksam och ett vänligt biträde skyndar sig att göra en serviceinsats:

— Ska det vara till ett stort eller litet sår?

— Det vet jag inte, säger kunden lite surt. Jag har inte fördärvat mej än.

— Ni ska börja varje dag med en kopp varmt vatten.

— Det gör jag också, fast min fru kallar det kaffe.

— Har ni nåt säkrare än p-piller?

— Ja, sömntabletter!

— Blodvärdena är urusla. Vi måste sätta in något stär­kande. Järn tre gånger om dagen. Vad har ni för yrke?

— Svärdslukare.

En omtyckt bruksläkare i Värmland fick besök av en gumma. Doktorn undersökte halsen och konstaterade infektion på grund av för lätt klädsel. Han ordinerade därför kort och gott varma yllebyxor. Gumman fun­derade över den underliga medicinen och utlät sig:

— Nu har doktorn tettat i halsen och ordinerat nya byxer. Om han hade tettat i andra änden i stället, ha­de jag kanske fått en ny hatt.

— Är det sant att fräknar försvinner om man äter gur­kor?

— Ja, men bara under förutsättning att fräknarna sit­ter på gurkan.

Gamle Jon ute i obygden har varit på lasarettet. Dok­torn har ordinerat flytande föda mot Jons dåliga mage. En granne tittar in till Jon för att höra hur det står till. Han tror knappt sina ögon. På köksgolvet sitter Jon med en balja vatten framför sig och suckar tungt:

— Fläsket, det bara sjönk. Och pannkakan, hon sjönk med en gång. Smörgåsar kan man få att flyta en liten stund, men då ska en allt vara förbaskat kvick i nyporna.

— Nå doktorn, vad är det egentligen för fel på mej? frågade en bonde från västgötaslätten.

— Ni går för lite och får för lite motion. Jag skulle vilja rekommendera att ni tar ledigt från lantbruket och kör bil i Stockholm någon månad eller så.

— Har ni druckit levertranen som jag föreskrev?

— Ja. Men den smakade hemskt äckligt, när den blev uppvärmd.

— Uppvärmd? Varför har ni värmt den?

— Det stod på etiketten: »Rekommenderas varmt av läkare.»

— Ni är utarbetad och behöver vila. Var arbetar ni nån­stans?

— På ett vilohem.

— Nå, drack ni ett par glas mjölk efter det varma badet som jag ordinerade?

— Nej, vet doktorn vad, jag blev så stinn redan av bad­vattnet, så jag fick inte ner en enda droppe mjölk.

Doktorn undersöker Svensson för ryggbesvär.

— Har ni stillasittande arbete?

— Ja, det kan man säga.

— Pröva då för en tid att sitta i en skrivmaskinsstol når ni arbetar.

— Det skulle nog se en smula löjligt ut.

— Löjligt? Hur så?

— Jo, jag är jockey på Jägersro.

Efraim har alltid varit frisk men måste till sist söka läkare för svår magvärk. Doktorn ordinerar en kraf­tig dos kräkmedel och bestämmer ny tid för återbe­sök. Doktorn frågar hur Efraim mår.

— Jo, svarar Efraim lyckligt. Nu är jag bra igen. Men det var en förfärlig smörja till medicin som doktorn gav mej. Hade jag inte haft ordentligt med brännvin att skölja ner med, så hade nog alltihop kommit upp igen.

Nya glasögon ordinerade doktorn en patient som såg svarta prickar för ögonen. Vid återbesök någon må­nad senare undrar doktorn om det har blivit någon förbättring.

— Ja, säger patienten. Nu ser jag prickarna mycket tydligare.

— Ni har svår reumatism. Har ni försökt med turkiska bad?

— Nej, jag har aldrig varit söder om Eslöv.

— Goddag, sa Jöns till apotekaren. Jag skulle vilja ha samma tabletter som jag köpte här för fyra år sen.

— Det ska nog gå bra, sa apotekarn. Vad var det för sorts tabletter?

— Va? sa Jöns förvånad. Det ska väl ni veta som har sålt dom!

En svetsare hade råkat bränna sig rätt så illa och upp­sökte läkare. Han fick ett intyg, där det stod att han under sjukskrivningstiden fick vistas utomhus. Efter någon vecka var det dags för återbesök och för­längning av sjukskrivningen. När svetsaren skulle gå stod han länge och trampade i dörröppningen. Till sist kom det, mycket hövligt:

— Jo, doktorn, jag undrar om jag inte är så pass bra nu att jag skulle kunna få vistas inomhus — åtminsto­ne om nätterna.

Doktorn: Nå, fick ni ut medicinerna på receptet jag skrev ut?

Patienten: På apoteket fick jag inte nånting, för dom kunde inte tyda handstilen. Men min fru har bakat kakor efter det, och dom blev jättegoda. Det låter snyggt när min dotter spelar piano efter det, och det bästa av allt är att jag har använt det som månadsbil­jett på bussen i flera veckor.

Doktorn till tonåringens mamma:

— Den här unge mannen behöver faktiskt inte alls några glasögon, bara en ordentlig hårklippning.

— Har du hört att doktor Svensson har duellerat med doktor Blom?

— Det menar du inte. Använde dom pistol eller värja?

— Ingendera. Dom skrev ut medicin åt varandra.

— Allt ni behöver, fru Svensson, är lite omväxling och förströelse.

— Kära nån! Min man som är så hemskt svartsjuk!

I fjor varnade doktorn mej på det bestämdaste för att bli våt om fötterna, men tror inte doktorn att jag kan våga tvätta dom en smula till jul.

Doktorn till en mycket förkyld ung dam:

— Vi ska dricka en stor kopp fläderte i kväll — och sen: bums i säng! !

— Hemma hos mej eller här hos doktorn?

Läkaren: Först och främst inget som helst intellektu­ellt arbete!

Patienten: Men jag håller just på med en TV-serie.

Läkaren: Den kan ni utan risk jobba vidare på.

På en flaska medicin som mor köpt på apoteket finns en dödskalle avritad. Mor visar etiketten för lilla Sti­na i avskräckande syfte. Stina tittar med bävan och stavar långsamt till ordet »gift». Säger sen:

— Gift! Att nån kan vilja ha en sån otäcking!

— Tar ni fortfarande av den där förkylningsmedicinen jag ordinerade?

— Nja. Jag smakade på den, men jag tycker faktiskt bättre om min hosta.

— Om ni avstår från sprit och tobak och helt avhåller er från sena kvällar och är återhållsam med det sexu­ella kan ni kanske leva tills ni blir hundra år.

— Vad ska jag då bli hundra år för?

— Snälla doktorn, jag är alldeles genomförkyld. Vad ska jag göra?

— Nån bot mot förkylning har jag inte, men ni ska få ett gott råd. Ta ett kokhett bad och ställ er sen naken på balkongen en halvtimme eller så. Ring mej nån timme senare!

— Varför det?

— Jo, för då har ni säkert fått lunginflammation, och det har jag faktiskt vissa möjligheter att bota.

En sparsam läkare i Småland skrev alltid sina recept på vad som fanns till hands: brev, tvättnotor, bjud­ningskort med mera. När han en dag räckte över ett recept till en patient såg denne ovanligt förskräckt ut, när han vände på papperet. Där stod nämligen med stora, svarta bokstäver: »Begravningen äger rum på lördag kl. 15.30.»

Gamla Emma blev bara sämre och sämre för varje gång doktorn kom hem på besök. Doktorn frågar Em­mas gubbe om hon fått medicin ordentligt, och till sin förvåning ser han att flaskan inte ens är öppnad.

— Nej, sa gubben, det står på flaskan att medicinen ska tas före maten, och hon har inte ätit något sen hon blev liggande.

— Har ni följt mitt råd att tills vidare avstå från vin, kvinnor och sång?

— Ja. Jag har gått ur sångkören.

En disträ byråchef har för länge sen fått ett recept av sin husläkare. Men han blev frisk ändå och glömde bort receptet. En dag hittar han papperet i en innerfic­ka, och eftersom han befinner sig alldeles i närheten av ett apotek, så stegar han fram till disken och frågar:

— Förlåt, men kan ni möjligen säga mig vilken sjuk­dom jag ska ha till det här receptet?

— Hej, gamle vän, hur är det med hälsan?

— Inget vidare. Jag har druckit järnmedicin i tre må­nader, och nu har jag varit på bilverkstan och beställt rostskyddsbehandling till nästa vecka.

På ljugarbänken i hamnen berättar en gammal fiskare om ett läkarbesök:

— Först var jag hos doktorn, och han fick 15 kronor, för han ska ju leva han också. Sen gick jag till apote­ket och hämtade ut medicinen. Apotekarn fick 15 kronor, för han ska ju leva han också. Sen gick jag hem och hällde ut medicinen i vasken, för jag ska ju leva jag också.

Lilla frun lyssnar noga till doktorns ordination:

— Ni behöver mycket bad, mycket frisk luft, och så bör ni klä er varmt. På kvällen berättar hon för sin make vad doktorn sagt:

— Doktorn sa att jag måste åka till Kanarieöarna och sen till fjällen — och så skulle jag köpa mej en ny päls.

Ordination till en svärdslukare med matsmältningsbe­svär:

— Nu får det vara slut med sablarna. Ni måste hålla sträng diet — bara fruktknivar.

— Nå, följde ni mitt recept? undrar doktorn.

— Nej, då hade jag varit död nu!

— Vad säger ni, människa?

— Ja, det blåste ut genom fönstret, fjärde våningen.

— Den här medicinen kommer effektivt att lindra er mans magsmärtor, kära frun. Och för er egen del vill jag gärna rekommendera en ny kokbok.

— Det här ser inte alls bra ut, säger doktorn när han har tittat gamle Petter i halsen. Men något måste ju göras. Ta det här som jag skriver ut och lägg det om halsen och ha en yllehalsduk utanpå.

Petter går och kommer nån vecka senare på återbesök

— med yllehalsduk och allt. Han förklarar glädjestrå­lande att han är alldeles frisk.

— Inte trodde jag då att det här skulle hjälpa, men det gjorde det!

Doktorn ber Petter ta av halsduken. När den avlägsnas avslöjas botemedlet — Petter har haft receptet närmast halsen i en vecka!

Han har lämnat recept på apoteket och kommer för att hämta sin medicin, starka droppar mot hjärtbesvär. Expediten räcker honom en pytteliten flaska som in­te ens är halvfull.

Den sjuke skakar på flaskan med dropparna och säger medlidsamt till expediten:

— Ni har kanske inte mer än detta lilla, och då är det väl synd att ta det ifrån er...

— Har fru Söderman följt min föreskrift att dricka två timmar före varje måltid?

— Jag har försökt, doktorn, men jag kan faktiskt inte hålla på i mer än tjugo minuter.