JÄMNA    PLÅGOR 4

— Det var då ett rent under att Richard gick igenom den svåra sjukdomen.

— Kanske det. Men han vårdades ju av en underskö­terska.

En man har besökt sin bäste vän på sjukhus. Han är rätt svårt skadad, och efteråt uppsöker besökaren den mycket paranta avdelningssköterskan och frågar:

— Säg mej uppriktigt, syster, har han någon chans?

— Knappast. Han är inte alls min typ.

— Ni vill alltså bli sjuksköterska. Har ni någon tidiga­re erfarenhet av sjukvård.

— Ja. Jag har fyra bröder som har motorcyklar.

— Jag hade blindtarmsinflammation för fyrti år sen, och det har jag sviter av än idag.

— Hur kan det komma sej?

— Jag gifte mej med sköterskan.

En ung man blev bekant med en alldeles ohejdat söt flicka. När han fick reda på att hon var sjuksköterska, blev han ännu mer förtjust.

— Tänk så underbart, om jag blev sjuk och fick bli vårdad av dej!

— Underbart? Det vore ett mirakel. Jag arbetar näm­ligen på kvinnokliniken.

Salens charmör till avdelningens snyggaste och yngs­ta biträde:

— Nå lilla syster, hur skulle det vara med en riktigt gammaldags puss idag!

— Jag ska kalla på översköterskan. Hon blir nog glad för en puss idag på sin 60-årsdag, riktigt gammaldags!

Skogshuggare Svensson är inne för stor undersökning. Man börjar med sänkan. Sköterskan sticker och stic­ker utan att träffa rätt. Skogshuggaren väntar tåligt och kommenterar sakkunnigt:

— Kan tänka du har råka te komma på en kvist kan­ske.

En överläkare på en psykiatrisk klinik gör ofta en s.k. liten sinnesundersökning i olika brottsmål. En dag ringer han mycket jäktad till den nyanställda sköters­kan och säger:

— Syster, var snäll och anteckna att jag ska göra en liten på onsdag klockan 13!

— Javisst doktorn, svarar sköterskan artigt. Jag hop­pas det blir en pojke.

På en manlig avdelning tittade en vacker avdelnings­sköterska till sina patienter. När hon skulle till att gå, ropade en av de sängliggande:

— Och så var det godnattkyssen, syster!

— Ett ögonblick, svarade den sköna, så ska jag hämta vaktmästarn. Det är han som sköter grovgörat här på avdelningen.

Doktorn till sekreteraren:

— Ni måste verkligen vara mera noggrann när ni skri­ver ut dödsattester. Nu är det tredje gången ni skriver mitt namn på raden för dödsorsak.

Petter skall läggas in för operation och skall först läm­na några uppgifter om namn, personnummer osv. Petter har just smugit in en stor pris snus i munnen, när mottagningssköterskan frågar:

— Gift?

Petter rycker till och svarar skuldmedvetet:

— Nä, bara lite snus, och det tål jag nog.

— Syster, var snäll och fråga patienten på olycksfall vad han heter så att vi kan underrätta hans föräldrar. Efter en minut kommer syster tillbaka och meddelar:

— Jo, doktorn, patienten säger att hans föräldrar vet vad han heter.

När Nisse öppnade lönekuvertet och upptäckte att lönen var felräknad, var han redan hemma. Ilsken kastade han sig på telefonen för att ringa lönekonto­ret och röt:

— Först ska man slita som ett djur för att få det lilla man förtjänat, sen försöker ni smussla undan vad man ska ha...

— Förlåt, vad menar ni?

— Har jag kommit fel? sa Nisse. Vem talar jag med?

— Det här är lasarettet, BB-avdelningen.

Andersson behöver friskintyg för att söka jobb vid Televerket. Han tycker det är onödigt att gå till dok­torn och skriver själv ett intyg som lyder: »Med an­ledning av att Andersson skall börja vid Televerket får jag härmed intyga att han för övrigt är fullt frisk.»

I en trakt kallades vanligen halva socknen »övre än­dan» och den andra halvan »Nedre ändan». En dag kunde man läsa den hör annonsen i ortspressen: »Barnavårdscentralen har mottagning den 26 maj kl 10 — 12 i övre ändan och 14 — 16 i Nedre ändan. Obs! Smittkoppsvaccinering i båda ändarna.»

Pastorn i en församling var svårt sjuk, men så medde­lade doktorn till sist att det inte var någon fara läng­re. Kyrkvaktmästaren ansåg att detta glädjande bud­skap borde kungöras för församlingsborna. Därför spikade han upp ett anslag på kyrkporten: »Gud är god, pastorn är bättre.»

Fröken A. är anställd som föreståndare på den under­jordiska toaletten vid Norrmalmstorg. När hon skall deklarera vill hon för myndigheterna förklara att hon på grund av sjukdom bara arbetat halva året: »Så vill jag meddela att jag suttit på toaletten i ett halvt år, men sedan dess har jag inte gjort någonting.»

En amerikansk armélotta som hade återgått till det civila ringde till sitt gamla förband och frågade om

sjukhuskostnaderna i samband med hennes BB-vistelse skulle täckas av den allmänna försäkring hon haft

under lottatjänstgöringen.

— Det beror alldeles på, svarade blankettjänstemannen korrekt och torrt.

Har ni ådragit er åkomman i tjänsten?

Sjukvårdsbiträdet Vera är satt till tråkigt statistikarbe­te. Hon tittar upp från korthögarna och suckar.

— När jag nu sorterar olika sjukdomar, ska jag då sor­tera män och kvinnor också?

översköterskan kommenterar korthugget:

— Att vara man är ingen sjukdom. Det är en medfödd svaghet!

På försäkringskassan infinner sig en man som har hu­vudet inlindat i stort bandage. Han vill ha ut sjuker­sättning.

— Har ni legitimation? undrar damen i kassan.

— Nej, doktorn sa att det var öroninflammation.

— Inte trodde jag att det var så bra service på försäk­ringskassan. Jag ringde och anmälde att jag var sjuk. En vänlig dam antecknade namn och adress och fråga­de vad jag hade för sjukdom. Jag har en förfärlig diar­ré, sa jag, och då sa hon att dom skulle skicka papper redan samma dag. Tack, men det brådskar inte, sa jag, för jag har en tre-fyra rullar hemma.

— Vi accepterar inte livförsäkringar över en viss ål­der, och ni är ju redan 95 år. Vi har statistik att gå efter.

— Ja visserligen. Men visar inte statistiken att ytterst få människor avlider vid min ålder?

Fröken Jönsson lämnar in ett intyg på sjukkassan. Det framgår att hon har lidit av ryggskott. På intygets baksida har doktorn gjort en anteckning om friskför­klaring. Därför säger fröken Jönsson till damen i kas­san:

— Jag har haft ont i ryggen. Men om ni tittar efter, så ser ni att jag är alldeles frisk på andra sidan.

Gamle Jonas framlägger sina bekymmer för doktorn:

— Det är på det viset att jag har börjat tala med mej själv så mycket.

— Det är väl inte farligt.

— Nä för all del, men på sista tiden så har jag blivit så jädrans gnatig.

— Mitt problem är att jag är övertygad om att jag är en väckarklocka. Vad kan man göra åt den saken?

— Tja, vi får väl se. Till att börja med ska ni ta den här medicinen. Och om den inte hjälper, så bara ring!

— Jag är så oändligt tacksam för att doktorn lyckades bevara mitt förstånd.

— Åh för all del. Låt oss nu inte tala om bagateller!

— Inte annat än jag kan se herr Jönsson, så behöver ni inte oroa er. Ni är inte ett dugg tokigare än jag själv.

— Kan jag ta det som en friskförklaring, doktorn? undrar Jönsson ängsligt.

— Min man tror att han är en telefon.

— Hur länge har det pågått?

— I fem år.

— Varför kommer ni först nu?

— Det är inte förrän nu det har blivit fel på honom — han tutar upptaget hela tiden.

— Varför knäpper ni så där med fingrarna hela tiden?

— Det håller tigrarna borta.

— Ja, men det finns ju inte en tiger på flera hundra mils håll.

— Där ser doktorn! Effektivt, eller hur?

— Jag är så nervös och behöver nåt lugnande. Jag ser röda hyvor överallt.

— Hyvor? Vad är det.

— Jag vet inte. Och det är det som gör mej så nervös.

— Det är inte omöjligt att er nedstämdhet och ert då­liga humör orsakas av en mycket otäck och elakartad mikrob.

— Tyst, doktorn! Inte så högt! Hon sitter därute i väntrummet.

— Jag har såna hemska ångestkänslor, säger en medel­ålders fröken till den lite vresige stadsläkaren. Varje kväll när jag har lagt mej känns det precis som om det låg en tjuv eller mördare under sängen.

— Ni borde ha gått till en snickare i stället, brummar doktorn.

— Till en snickare?

— Javisst. Han kan ju såga av benen på sängen.

— Händer det någon gång att ni hör röster utan att veta varifrån de kommer eller vem det är som talar?

— O ja!

— Va! Händer det ofta?

— Ja, varje gång jag svarar i telefon.

Doktorn: Vad är det för fel på er då?

Mannekängen: Jag lider av mindervärdeskomplex. Jag tycker inte att jag är så vacker som jag verkligen är.

Mannen kände sig mycket nere. Till sist gick han till doktorn, som försökte intala honom lite livsmod.

— Ni ska inte tänka på era bekymmer. Felet med er är precis detsamma som med en patient jag hade i förra veckan. Han kunde inte sova. Och varför inte? Jo, för specerihandlarräkningens skull.

— Hur fick doktorn honom bra?

— Jag rådde honom helt enkelt att strunta i speceriräkningen. Och det gjorde han.

— Jag kan tänka mig det, suckade patienten. Det är jag som är specerihandlaren.

— Patienten på trean håller faktiskt på att bli bättre. Förr trodde han att han var Karl XII. Nu har han gått nertill Karl XI.

En psykiatriker till sin avdelningssköterska:

— Snälla syster, när folk ringer så säg gärna att vi har mycket att göra, säg bara inte ideligen att det här är rena dårhuset.

— Häromnatten drömde jag att jag var en oxe som var ute på bete, sa en ängslig patient.

— Nå, det är nog inte så farligt.

— Jo, jag tror det. När jag vaknade var madrassen tom.

— Varje natt vaknar jag av att tre hemska spöken sit­ter och stirrar på mig från sänggaveln. Vad ska jag ta mig till?

— Har ni försökt med häftstift.

— Inte annat än jag kan förstå så har ni någon form av komplex.

— Inte alls. Bara ett litet radhus i en förort.

— Det är förskräckligt doktorn, men jag har fått för mej att jag är en hund.

— Jaså, hur länge har det varat?

— Ända sen jag var valp.

— Det är allra värsta sortens sömnbesvär, doktorn. Jag kan inte ens sova på måndagsmornarna.

För första gången i sitt mödosamma liv har en gammal lantbrukarhustru hamnat på sjukhus. I den ovana mil­jön har hon svårt att somna. När dagsyster går sista ronden, ber gumman att få något att sova på.

— Nja, säger syster. Det får mor Stina be nattsyster om när hon kommer.

— När kommer hon då?

— Om nån timme ungefär.

— Ojojoj, suckar mor Stina. Tror hon verkligen jag kan hålla mej vaken så länge?

— Doktorn måste hjälpa mej. Jag drömmer varenda natt att en massa flickor springer ut och in genom dörrarna hos mej.

— Ja, men det är väl en trevlig dröm.

— Trevlig! Dom slår i dörrarna så jag vaknar en gång i kvarten . . .

En nygift man gick till doktorn och bad om recept på sömnmedel.

— Jag vet inte vad jag ska ta mej till annars, suckar han. Jag får aldrig nån ro.

— Ta inte för många bara, varnar läkaren faderligt.

— Ingen fara! Det är inte jag som ska ha dem. Jag ska ge dom till min fru.

— Varenda natt drömmer jag att jag blir jagad av en massa nakna flickor som jag springer ifrån.

— Jaså, tycker ni inte om vackra flickor?

— Jodå. Jag vill ha något som får mej att springa lång­sammare.

— Jodå. Jag har följt det där rådet om att räkna för att somna. I natt kom jag ända till 250.568.

— Men då somnade ni väl i alla fall?

— Inte! Då var det dags att stiga opp.

Karlsson drömde för mycket om nätterna och sov oro­ligt. Han gick till doktorn med sina bekymmer.

— Jag drömmer att jag är center i Djurgården. Efter 90 minuter är jag alldeles urlakad.

— Det ska vi nog kunna råda bot för, menade doktorn. Drick ett par porter innan ni somnar, så får ni inga drömmar. Börja redan i kväll!

— Omöjligt! I natt ska vi möta Malmö FF borta.

— När skulle jag ta sömnpillerna, doktorn — före eller efter insomnandet?

Två väninnor träffas och utbyter tankar:

— Din man var sjuk, hörde jag. Har han blivit bättre nu?

— Nej, bättre har han inte blivit. Men han är i alla fall frisk.

Väninnor emellan igen!

— I går friade en riktig läkare till mig.

— Hade han praktik?

— Ja, han var inte alls bortkommen.

— Vet du vart Almgren har tagit vägen?

— Ja, doktorn ordinerade honom omväxling, så han har flyttat från Handen till Lofoten.

— Min läkare tar aldrig nånsin av sej hatten för sina patienter på gatan.

— Det låter oartigt. Vad heter den läkaren?

— Fröken Nilsson!

— Läkarna påstår att det egentligen är hemskt ohälso­samt att kyssas.

— Kanske det. Men det gör man ju inte heller för häl­sans skull.

— Jag har såna otroliga susningar i ena örat. När det susar som värst kan till och med min fru höra det.

En berömd läkare får en mycket vacker ung dam till bordet. Hon förstör dock hela nöjet genom att bara tala sjukdom. Doktorn blir mer och mer fåordig, och till sist frågar den vackra damen:

— Säj mej, vad gör egentligen en sån skicklig läkare som ni, när ni blir förkyld?

— Det är så olika. Ibland hostar jag, ibland nyser jag.

— Baciller lär faktiskt dö av djupa inandningar.

— Utmärkt, men hur ska jag få bacillerna att andas djupt?

— Mitt högra ben är kortare än mitt vänstra. Vad skul­le du göra i min situation?

— Halta!

En dam har en doktor till bordskavaljer och försöker naturligtvis få en liten gratiskonsultation. Hon inle­der:

— Säg doktorn, ni tar väl inte betalt för en liten fråga?

— Aldrig i livet! svarar doktorn. Bara för svaret.

— Jag har nyligen läst om en kirurg som opererade en karl som hade hjärtat på fel sida, och så hade han tre gallblåsor.

— Det måste ha varit en politiker.

— Jag har hört att du ska gifta dej med en läkare. Är han förmögen?

— Självfallet! Du tror väl inte jag gifter mej för min hälsas skull!

— Tror du att det är så farligt att kyssas som en del läkare säger?

— Tja, det har i alla fall betytt slutet för en del ung­karlar.

— Undrar just om det kan vara sant att kyssar sprider baciller?

— Inte vet jag, men nog sätter dom ner motstånds­kraften alltid.

— Det här med hongkong, vet du hur det börjar egent­ligen?

— Det börjar med hong och slutar med kong.

— Jo tack, doktorn, bara bra, säger fru Larsson lite ängsligt.

— Och maken då?

— Jo tack, bra han också! stammar frun ännu ängsli­gare.

— Och alla barnen?

— Ja, doktorn får ursäkta, säger fru Larsson, men vi mår faktiskt bra allihopa.

En berömd gynekolog har kommit på ett bra sätt att vid middagar undvika tröttande konversation om de sjukdomar han är specialist på. När han märker att det börjar dra ihop sig till gratiskonsultation, säger han:

— Var vänlig och klä av er, så ska jag strax börja un­dersöka!

— Hur står det egentligen till med ditt dåliga ben?

— Jo tack, när jag står så går det, men när jag går så går det inte alls.

Två herrar som brukar ha sällskap på bussen träffas en morgon. Den ene ser mycket bekymrad ut, och den andre frågar vad som trycker.

— Vet du var sänkan sitter på ett fruntimmer?

— Nej, svarar den andre lite tveksamt. Hur så?

— Jag ville inte fråga på sjukhuset men jag hörde idag att dom hade tagit den på min fru.

— Underligt att Svensson har blivit så gammal. Så myc­ket som han alltid har rökt. Och med den kropps­hyddan!!

— Du vet väl att rökt fläsk håller sig längre än obe­handlat!

— Har doktorn såna patienter som har råkat ut för olyckshändelser?

— Det är svårt att säga. Jag är gynekolog.

En ung man satt i en tågkupé och tuggade energiskt på sitt tuggummi. En äldre dam satt mitt emot ho­nom och tittade granskande på den unge mannen. Till sist suckade hon och sa:

— Det är ingen idé att ni anstränger er, unge man. Jag är alldeles döv och hör inte ett ord av vad ni säger.

— Jag har varit mycket sjuk i mitt liv. Det finns inte ett sjukhus i stan där jag inte har legat!

— Inte på BB i alla fall.

— Jo, där är jag född!

Två äldre damer talar under en tågresa om en gemen­sam bekant som råkat ut för många sjukdomar under senare år.

— Det är inte klokt vad den människan drabbas av åkommor stup i ett. Nu lär han visst ha fått ATP också.

— Hemskt så ofta doktorn besöker fru Johansson!

— Ja, hon mår inte bra om hon inte är sjuk.

Fru Larsson möter den rätt så barske och fruktade provinsialläkaren på stan. Doktorn är ovanligt gemyt­lig och lyfter på hatten, stannar och säger:

— Goddag fru Larsson, hur står det till?

Här står i tidningen att det är mycket stor skillnad på virus och bakterier. Men nån större skillnad kan det väl inte vara, så små som dom är!

Sjukvårdsreformer och sjukvårdsreformer! jag undrar just hur mycket di egentligen kan bota för 15 kronor?

Med läkarvetenskapens nuvarande snabba framsteg finns det snart inte en människa som är riktigt frisk.

Så besvärliga som dom här nya influensatyperna är, så måste man minsann vara riktigt frisk för att tåla att bli sjuk.

— Det är i alla fall konstigt. När jag dricker kaffe kan jag inte sova.

— Med mej är det precis tvärtom — när jag sover kan jag inte dricka kaffe.

— Nu är jag 90 år och mycket starkare än jag var för 40 år sen. Då orkade jag nätt och jämnt bära hem va­ror för 25 kronor, men det klarar jag som ingenting idag.

— Benen blir bara sämre och sämre. Förr orkade jag gå runt hela sjön därhemma, men nu orkar jag bara lite mer än halvvägs. Sen får jag vända och gå tillbaka igen.

I Kina är läkarna inte förmögna, och akupunkturspecialisterna lever på nålpengar.

Om folk bara fortsätter att stressa har de snart ett magsår på halsen.

Det verkar som om somliga människor inte mår rik­tigt bra, om dom inte är sjuka.

— Tacka vet jag den gamle husläkaren som hade sina patienter kvar så länge de levde!

När man kommer till en läkarmottagning och sköters­kan säger: »Jaha, nu ska vi ta av oss på överkroppen», så ska man inte vänta på att hon ska börja.

— Nuförtiden hittar di på så mycket nya mediciner och behandlingar, så när en annan ska te å dö är det väl stört omöjligt!

— Tänk att folk med hackhosta alltid går på teatern i stället för till doktorn!

— Nuförtiden är det betydligt lättare att få besök av en inbrottstjuv än av jourhavande läkare. Och gudar­na vet vilket som är dyrast?

En äldre darr betraktar länge och eftertänksamt en modern surrealistisk tavla:

— Jag har haft migrän många gånger, så jag vet hur det känns. Nu vet jag hur det ser ut också.

Doktorn frågar den blivande rekryten om han har några speciella krämpor.

— Ja, svarar rekryten. Jag är mycket närsynt.

— Jaså. Kan ni bevisa det?

— Javisst. Ser doktorn den där spiken vid sidan om dörren?

— Jadå. Utan vidare!

— Det gör inte jag.

— Och vad har ni på hjärtat då? frågar militärläkaren den sjukmönstrade vicekorpralen. Han svarar kort och militäriskt:

— Skoskav!

En av de blivande soldaterna kommer till mönstringen med otroligt lortiga fötter. Doktorn beordrar bistert den unge mannen att gå efter en balja, fylla den med vatten och ställa sig i den.

— Nåå, säger han sen t/Il den unge mannen, förstår ni vad jag menar?

— Jo då. Jag ska väl till flottan.

översten inspekterar ett fältsjukhus på sydliga bredd­grader. Han pekar på en patient som ser dålig ut och undrar vad han har för sjukdom.

— Indisk tropikfeber, överste!

— Vedervärdig åkomma! Har själv haft den. Antingen dör man, eller också mister man förståndet för resten av livet.

Vid beväringsmönstring i Vimmerby på 20-talet fanns bland de mönstrande en rese på dryga två meter. Den ganska sure regementsläkaren tittar länge på den långe räkeln och säger: — Är ni verkligen så där lång, karl, eller simulerar ni?

En av ynglingarna vid en mönstring försökte med det alltför vanliga knepet att låtsas vara ohyggligt närsynt. Han gick så långt att han satte näsan mot bokstavs­tavlan och sa att han inte kunde läsa en enda bokstav. Men doktorn var garvad i tjänsten och skrev i sitt ut­låtande:

— Godkänd för infanteritjänst. Närstrid!

En marinläkare i Karlskrona var inte vidare populär bland mannarna. De påstod bland annat att han rekommenderade våtkalla omslag mot nästan alla krämpor.

När marinläkaren en eftermiddag ska gå i land från en torpedbåt, snävar han på landgången och hamnar i det höstkalla vattnet. Vakthavande officer ropar till kajvakten:

— Hjälp doktorn! Han har hamnat i vattnet! Värnpliktige Jönsson, vakt på kajen, svarar lugnt:

— Han kanske bara inspekterar medicinförrådet.

Majoren råkar krocka under en manöver och förs med­vetslös till sjukan. Han vaknar och undrar var han är?

— På regementssjukhuset, major! säger sjukvårdaren.

— Och var är mitt förband?

— Runt huvudet och kring vänstra knät, major!

En dam blev påkörd av en cyklist på Storgatan.

— Nu hade ni allt tur att det inte blev ambulansfärd till sjukhuset, sa cyklisten när han hade hjälpt damen på fötter.

— Tur? ? Är ni oförskämd också!

— Ja, just tur! I vanliga fall kör jag nämligen ångvält!

Gamle Isaksson har kört omkull med sin nya moped och brakat igenom ett staket. Han hamnar på Sahl­grenska, och där röntgas revbenen. Läkaren visar upp plåtarna. Isaksson tittar förvånad på skuggorna:

— Ja, staketet ser jag tydligt, men var tusan är mope­den?

En taxichaufför kommer till akutmottagningen med en medvetslös patient.

— Hur gick olyckan till? undrar läkaren. Körde ni på honom?

— Nej, jag stannade för att släppa fram honom mel­lan de gula strecken, och då bara tuppade han av.

Han låg i en säng på lasarettet, bandagerad från topp till tå. För en medpatient berättade han om trafik­olyckan:

— Själva kollisionen var inte så farlig, men sen börja­de jag diskutera med honom som körde den andra bilen.

Äntligen slog den skadade bilföraren upp ögonen på nytt.

— Var är jag? frågar han lite ängsligt.

— På nummer etthundrasexton, säger sköterskan tyd­ligt och lugnande.

— Rum eller cell?

En dam tänker hoppa av bussen i farten men hejdas mycket bestämt av konduktören.

— Men jag måste till sjukhuset därborta, protesterar damen.

— Jaså. Ja, då kan ni hoppa.

En jäktad man rusar mitt ut i den värsta stadstrafiken fram till en polis som står i en gatukorsning, fäktar med armarna och ropar:

— Säg mej hur jag fortast ska komma till sjukhuset.

— Det är bara att fortsätta precis som ni gör nu.

En dansk kommer rusande i full fart till färjeläget i Helsingborg. Färjan befinner sig ungefär tre meter från kajen, men eftersom han har god fart vågar dans­ken språnget. Det blir ett jättehopp. Han hamnar på däck — med brutet ben. Medan han tas om hand av besättningen, ryter styrman irriterat:

— Du kunde väl för helvete ha väntat tills vi hade lagt till! ? ! ?

Jourhavande på olycksfall frågar en kvinnlig patient hur det egentligen gick till, när hon blev påkörd.

— Jo, först sprang jag åt vänster, men då var bilen där. Sen sprang jag åt höger, men bilen bara följde efter. Då veva han ner rutan och skrek åt mej:

»Stå still, kärring! » Sen körde han på mej.

En tågresenär har fått fingrarna i kläm i en kupédörr. När konduktören kommer, beklagar han sig högljutt över hur ont det gör.

— Klart att det gör ont, säger konduktören myndigt. Om det inte gjorde ont, skulle väl varenda människa sitta med fingrarna i kläm i våra tågdörrar!

Vid en trafiklektion i skolan försöker sig fröken på avskräckningsmetoden. Hon berättar om en pojke på cykel som gör alla möjliga fel i trafiken, cyklar på trottoaren, släpper styret och glömmer att visa tecken när han ska svänga.

— Och nu, säger fröken till sist, ligger han där på sjuk­huset med brutet ben. Är det någon som vill fråga om något.

— Ja. Tror fröken jag kan få låna hans cykel tills han blir bra?

— Hur är det egentligen med Jönsson? Han blev ju överkörd av en ångvält.

— Han ligger på kirurgen, avdelningarna 20 — 26.

I det överfulla väntrummet på en mottagning skyndar en patient in och ropar:

— Ursäkta, skulle jag kunna få gå före? Jag har just svalt en osäkrad handgranat.

— Vad skulle du göra om du vore ensam på hela jor­den?

— Jag skulle få hjärtslag, om det ringde på dörren.

— Mamma, mamma! Dom ringer från jobbet och säger att pappa har trillat ner från en byggnadsställning. Då kan jag väl få hans efterrätt?

Lektion i kirurgi för yngre kandidater:

— Nu har ni förstört tre operationsbord den här måna­den. Ni måste sluta skära så där djupt.

Patienten: Ibland har jag så ont så jag skulle vilja ta livet av mig.

Kirurgen: Ta det nu bara lugnt, och lämna den saken åt mej!

Två gubbar i en hembrännarbygd hittade en flaska med flytande innehåll. De trodde att det var bränn­vin och drack upp alltsammans. I själva verket inne­höll flaskan raketbränsle från rymdstationen i Kiruna. Dan därpå ringde den ene gubben upp den andre.

— Har du hostat idag? -Nä!

— Gör inte det! Jag ringer från Kapstaden.

— Ni är tyvärr mycket allvarligt sjuk. Är det någon person som ni mycket gärna vill träffa?

— Ja. En annan doktor.

— Säg mej, doktorn, var det en lyckad operation?

— Vilken operation? Jag är Sankte Per.

— Syster! Den här patienten vill inte betala. Gå ut i väntrummet och tigg ihop till en krans åt honom!

— Ta den första tabletten när ni lägger er i kväll, och den andra om ni vaknar i morgon bitti.

Två lekkamrater diskuterar det framtida drömyrket.

— Vad ska du bli när du blir stor?

— jag ska bli doktor.

— Du är inte klok. Då måste du ju tvätta händerna flera gånger om dan.

En medicine studerande skulle i en examensuppgift ange fem skäl för att modersmjölk är bättre än ko­mjölk för spädbarn. Han skrev:

1) Den är renare.

2) Den är färskare.

3) Den ger mera näring. Därpå efter kort funderingspaus:

4) Den är lättare att ta med sig på bio och utflykter. Djupa suckar och mycket huvudkliande, därefter:

5) Den förekommer alltid i så trevliga förpackningar.

Karlssons pojke skulle studera och bli något medi­cinskt. Föräldrarna ville att han skulle bli tandläkare, men själv lutade han åt att bli öronspecialist.

— Det måste ju gå både fortare och lättare att läsa till öronspecialist. Vi har ju bara två öron men trettitvå tänder.

Professorn vid slutet av en föreläsning i inre medicin.

— Mot denna fruktansvärda sjukdom, ärade åhörare, känner läkarvetenskapen bara två läkemedel, och det sorgliga är att inget av dem hjälper.

— Det var en förfärlig handstil du har, Olle. Den är ju alldeles oläslig.

— Det gör inget. Jag ska bli läkare.

Doktorn har undersökt Madeleine och undrar efteråt vänligt vad hon ska bli när hon blir stor.

— Jag ska bli kvinnlig läkare, säger Madeleine bestämt.

— Varför det då?

— Inte kan jag väl bli manlig läkare heller.

En medicine kandidat är bjuden på jakt av sin vän godsägaren. Kandidaten lossar dagens första skott. Olyckligtvis träffar han godsägaren i baken. Denne placeras svårt klagande på ett bord, och medicinaren börjar plocka bort haglen. Uppmuntrande säger han:

— Sån tur i alla fall att du hade en läkare med på jakten!

Den gamle professorn i biologi avtackas av en kull medicine studerande. Deras talan förs på ett förtjusan­de sätt av den söta medicine kandidaten fröken Anders­son. Rörd säger professorn i sitt tacktal:

— Jag vill gärna tacka fröken Andersson för allt vac­kert hon har sagt om mig. När jag tackar er alla för den här tiden, är det kanske särskilt fröken Anders­son jag tänker på, eftersom hon och jag varit mycket intima med varann.

Åhörarna skrattar hjärtligt, professorn inser vad han har sagt och skyndar sig att göra ett tillrättaläggande.

— Jag menar då givetvis endast på rent biologisk ba­sis.

Doktorn och veterinären i ett samhälle brukade ofta komma i diskussion om vem som hade det besvärli­gaste arbetet. Doktorn tyckte att hans arbete var an­svarsfullare, men djurläkaren ansåg att hans arbete var svårare, eftersom han inte kunde tala med sina patienter.

En dag blev veterinären sjuk och sände efter läkaren. Nu ska jag visa honom hur svårt mitt arbete kan vara, tänkte han. På alla doktorns frågor svarade han därför bara: Muh! Muh!

Doktorn förstod vad det var fråga om och slutförde sin undersökning under tystnad. Så skrev han ut ett recept. Sen sa han till veterinärens hustru:

— Köp det här, och ge honom en tesked tre gånger om dan. Och om han inte är bättre till i övermorgon, så skjut honom!

Med nervösa kvinnor har jag ett specialknep som bru­kar hjälpa, berättar en läkare för en annan. Så fort de börjar med nervösa besvär, så säger jag bara helt lugnt: Jaja, jaja — det är sånt som kommer med åren.

Docent Holm har varit kirurg på ett sjukhus i många år och skall nu avtackas inför sin förestående pensio­nering. Hedersgåva överlämnas tillsammans med blom­mor, och en av underläkarna säger:

— Många ville att vi skulle ge dig röda rosor, men som gammal kirurg är du väl mest glad åt att få skära.

Kyrkogårdsvaktmästaren har råkat skada sig men på grund av många förrättningar dröjer han med läkar­besöket. När han äntligen kommer till lasarettet, är han verkligt illa däran. Doktorn är både upprörd och bekymrad:

— Snälla människa, inte ska ni väl vänta med att kom­ma hit tills ni är halvdöd.

— Det ska jag säga doktorn, svarar kyrkogårdsvakt­mästaren, att till mej kommer di int förrn di är heldöa.

En läkare stod och talade med en snygg blondin i hotellvestibulen. När läkarens hustru nalkades, tog han hastigt avsked. Hustrun kastade en lång blick ef­ter blondinen och frågade sin man:

— Hur har du blivit bekant med henne?

— På yrkets vägnar, naturligtvis.

— Vems då — ditt eller hennes?

En stor familj på elva personer hade semestrat myc­ket billigt utomlands. De hade praktiskt taget bott i bilen. Detta imponerade på en av grannarna som är reseledare. Han frågade ett av de nio barnen i den ny­ligen hemkomna familjen:

— Hur i herrans namn kunde ni sova i bilen allihop. Elva personer i en liten Volkswagen! Det går ju helt enkelt inte.

— Jodå, farsan är ju chiropraktiker, vet ja!

En läkare och en advokat diskuterade sina yrken. Lä­karen tyckte att advokatyrket borde vara påfrestande i längden; det gäller ju att göra de hjälpsökande till änglar.

— Kanske det, sa advokaten, men det råkar väl ni lä­kare ut för ibland också?

Provinsialläkare Friskman ringde en lördagskväll upp rörläggare Rörman:

— Kan herr Rörman hjälpa mej? Jag har fått stopp i toaletten.

— Tyvärr inte! jag ska just iväg på bröllop.

— Snälla herr Rörman, svik mej inte! Vi ska ha gäster i kväll. Kan ni inte komma vägen förbi?

Den snälle rörmokaren lovade och infann sig, klädd i frack och vita handskar. Det var verkligen stopp i gästtoaletten. Rörman funderade ett tag. Så tog han upp en ask magnecyl ur fickan, la två tabletter i toa­letten, överlämnade asken till doktorn, klappade ho­nom uppmuntrande på axeln och sa förtroendeingivan­de:

— Blir det inte bättre till i morgon, så kan ni ringa mej!

Två läkare är ute och spelar golf. Den ene kommer plötsligt ihåg att han ska lämna sköterskan på mottag­ningen ett viktigt meddelande. Han går över till klubb­huset, blir borta en kvart och kommer tillbaks myc­ket nedslagen:

— Hopplöst! Det enda jag hör i andra änden är min egen röst som tjatar om att jag är ute på sjukbesök.

ögonkliniken fyller 50 år. Personalen samlas till kaf­fefest med tårta, en stor marzipantårta, ymnigt deko­rerad med omväxlande öppna och slutna ögon. över­läkaren själv ska naturligtvis skära första biten. Han hejdar sig med tårtspaden höjd över de många ögonen och börjar skratta. Vördnadsfulla underordnade frågar försynt vad chefen har så roligt åt.

— Jo, säger överläkaren, jag undrar just hur tårtan kommer att se ut når gynekologen jubilerar!

Stadsläkaren, rådmannen och apotekaren satt och spelade kort tillsammans och pratade en smula om livets underligheter.

— Det låter kanske konstigt, sa doktorn, men min hustru fick faktiskt tvillingar just när hon hade läst en bok som hette Två bröder.

— Egendomligt, sa apotekaren. Min fru fick trillingar när hon höll på med De tre musketörerna.

— Hjälp! ropade rådmannen och for upp från spelbor­det. Min hustru ska snart till. Nu måste jag hem och hindra henne från att läsa mer i Ali Baba och de 40 rövarna.