VAD   GÖMMA   DIN   HEMBYGDS
MARKER AV MINNEN FRÅN
FORNGRÅ TID?

Vårt lands fasta fornlämningar och särskilt de i jorden tillfälligtvis anträffade eller av vetenskapsmännen genom undersökningar av gravar eller boplatser i dagen bragta lösa fynden utgöra utomordentligt viktiga, och i många fall de enda tillgängliga källor, ur vilka vi kunna hämta kunskap om de inbyggare, som levde här i längst försvunna, töckenhöljda tider, dit inga muntliga traditioner eller sägner sträcka sig och om vilka skrivna urkunder kanske fullständigt saknas. 1) Vår kännedom om bosätt­ningsförhållandena i Finland under de förhistoriska tids­perioderna vore i de flesta fall utomordentligt bristfällig, såvida inte de lärde ur de gravar och boplatser samt de föremål i sten och metall — vapen, husgeråd, arbetsred­skap, prydnader o. s. v. — som de hedniska inbyggarna lämnat efter sig, kunnat utläsa sagan om deras liv och öden. Den arkeologiska forskningen har småningom lyc­kats sprida ett mer eller mindre klart ljus över våra hed­niska föregångares levnadssätt, deras timliga livsvillkor, näringskällor och arbetsmetoder, deras konstuppfattning och religiösa föreställningar, deras vandringar och han­delsvägar samt i vissa fall deras nationalitet. På grund av fornminnenas stora värde som vetenskapligt forsknings­material äro alla fasta fornlämningar — vare sig de härstamma från heden eller kristen tid — sedan år 1883 ställda under lagens skydd. Det tillhör staten ensam att genom sin sakkunniga myndighet, den Arkeologiska kommissionen, eller av denna med särskild fullmakt ut­rustade kompetenta personer utföra undersökningar av fornlämningar. Likaså har staten genom nämnda lag till­försäkrat sig rätten att i första hand inlösa i jorden anträf­fade fornsaker till sina i Nationalmuseum i Helsingfors förvarade samlingar, och erlägges för sådana staten till inlösen erbjudna fornfynd ett dessas värde fullt motsva­rande belopp

Finska Fornminnesföreningen, stiftad 1870 på initia­tiv av dåvarande filosofiemagistern J. R. Aspelin, påbör­jade redan 1876 genom utsända stipendiater en invente­ring av landets fasta fornlämningar, vilken småningom under årens lopp fortskridit så långt, att föreningen från de allra flesta av landets härader förfogar över mer eller mindre utförliga förteckningar över och beskrivningar av fornlämningsbeståndet i dessa. Förteckningarna ha, spe­ciellt beträffande de på fornminnen rikaste socknarna, kontrollerats och kompletterats av Nationalmuseets tjänste­män under dessas ämbets- och forskningsresor. Många av dessa fornminnes-häradsbeskrivningar ha blivit publi­cerade i Finska Fornminnesföreningens Tidskrift. De nådda resultaten måste dock ännu för många socknars vidkommande anses långtifrån slutgiltiga. Alltfort kompletteras materialet om vårt lands bestånd av fasta fornlämningar; under de senaste åren ha sådana katalogi­serats i Nyland och på Åland med understöd av Finska Fornminnesföreningen, Centralutskottet för hembygdsforskningen, Svenska Litteratursällskapet och lokala hembygdssammanslutningar. För att någorlunda fullständigt inventera en på fornlämningar rik socken kräves dock i regel en betydligt längre tid än den, som står en eller flere tillfälliga och med de "lokale Forhold" mer eller mindre obekanta stipendiater till buds. Härtill skulle fordras årslånga undersökningar av på respektiva orter bosatta, helst skolade krafter, som, sporrade av levande intresse för uppgiften, ville underkasta sig den uppoffring av tid och den möda arbetets fullgörande för med sig. Tyvärr äro sådana personer sällsynta. Intresse finns kanske hos en och annan, men bristande insikter på området klavbinda intresset och hindra det att utlösas i handling. Vad vi skulle behöva vore en populärt avfattad handbok över våra fasta fornlämningar, med beskrivningar över de olika slagen av dessa, deras ålder, utbredning, ursprungliga ändamål o.s.v., kombinerad med utförliga anvisningar för upprättande av en noggrann förteckning över en orts fornlämningsbestånd. För eget lands vidkommande sakna vi tillsvidare en sådan på svenska språket; på finskt håll har man däremot att tillgå professor A. M. Tallgrens utmärkta arbete "Suomen esihistorialliset ja ajaltaan epämääräiset kiinteät muinaisjäännökset", utkommet 1918. Professor Oscar Almgrens "Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden" är en intressant och instruktiv handbok, men lämpad helt efter förhållandena i vårt västra grann­land, vars stora artrikedom på fornminnen kan verka för­virrande på nybörjaren hos oss. Tänka vi på fornlämningarna t. ex. i det svenska Österbotten, är det inte många slag lekmannen under sina forskningsfärder be­höver spana efter. Mest är det gravrösen (brandgravar under flat mark finnas även, men de å desamma befint­liga stensättningarna av varierande utseende falla ej sa lätt i ögonen, varför dessa gravar oftast upptäckas blott tillfälligtvis vid grävningsarbeten av ett eller annat slag). En och annan av de här ytterst sällsynta stenåldersboplat­serna kan likaså av en lycklig tillfällighet anträffas. Vi­dare ha vi s.k. ryssugnar (forntida fisktorkningsugnar) och jungfrudanser. Grundvalar till förhistoriska bostäder äro tillsvidare inte anträffade här uppe i Österbotten, men det är möjligt att sådana komma att upptäckas; likaså finnes utsikt till att vi i våra svenskbygder här kunde lyc­kas leta rätt på en och annan offersten med s.k. älvkvar­nar (skålformiga, av mänskohänder utförda urgröpnin­gar) . 2) Tillsvidare är inte heller någon domarering (forntida tingsställe, utmärkt med en cirkelformig krets av stenar)  funnen i svenska Österbotten.

I Sverige pågår på föranstaltande av K. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien en av staten under­stödd inventering av landets fasta fornlämningar för att kontrollera och komplettera på detta område tillgängligt forskningsmaterial. Till betäckande av kostnaderna, som stigit i runt tal till 25,000 kr. årligen, ha även av arbetet berörda, intresserade bygder bidragit. Under år 1928 registrerades sammanlagt 14,839 fornlämningar i särskilda socknar inom Dalarna, Småland, Västergötland, Skåne, Halland, Södermanland, Östergötland, Uppland och Gotland. Denna utomordentligt höga siffra, nådd under förloppet av blott ett år, utgör ett talande bevis för den snart sagt överväldigande rikedom på fasta fornlämnin­gar, som många av Sveriges landskap äga. Akademien har beräknat, att detta i hög grad omfångsrika arbete — om det kommer att bedrivas i samma omfattning som hittills, d.v.s. med en årlig inventering av i medeltal 35 á 40 sock­nar — kan bli färdigt efter omkring 40 år. Och ändock kommer endast 1/4 av Sveriges rike att ha blivit fullstän­digt inventerat d.v.s. fornlämningarna fotograferade och beskrivna samt specialkartor upprättade över varje grav­fält eller komplex av fornlämningar, medan 3/4 av arealen blivit blott snabbinventerade, vilket begrepp innefattar en förteckning över och en summarisk beskrivning av forn­lämningarna inom ett visst område samt deras inprickning på en översiktskarta.

På någon motsvarighet till detta storartade arbete kun­na vi i vårt fattiga land inte tänka på mycket länge. Sta­tens kända sparsamhet, då det gäller understöd till veten­skaplig forskning, kommer väl för en oöverskådlig fram­tid att göra sig gällande. Vi kunna dock vara glada över att katalogiseringen av våra fasta fornlämningar, under den tid av mer än 50 år densamma bedrivits, ut­sträckts över så gott som hela vårt land och i detta nu i huvudsak ger en tämligen fyllig och tillförlitlig bild av vårt fornlämningsbestånd. Finska Fornminnesföreningen kommer väl även fortfarande att efter råd och lägen­het söka utöka sitt topografiska material, och det är också att hoppas, att de i början av denna uppsats omnämnda kulturella sammanslutningarna även framdeles vilja pekuniärt understöda detta viktiga arbete. Vilket allt inte utesluter den handräckning intresserade personer kunde giva denna gren av hembygdsforskning. Jag är överty­gad om att i de flesta av våra svenska socknar här i Öster­botten, där fornlämningar tidigare äro kända, en del nya upptäckter, ägnade att komplettera redan förefintliga för­teckningar, kunde göras.

Önskar någon upprätta en förteckning över sin hem­sockens fasta fornlämningar, är det skäl att först i brev härom underrätta Nationalmuseum i Helsingfors, därifrån uppgifter om ifrågavarande områdes redan kända forn­gravar m.m. kunna erhållas. Då amatörforskaren skridit till sitt arbete, bör han anteckna:

1)   Byns namn samt gårdens, på vars mark fornlämningen ligger. Har platsen (skogsbacke, ängsholme, hage, berg o.s.v.) ett särskilt namn, bör också detta angivas. En kort beskrivning över terrängens beskaffenhet vore likaså av nöden.

2)   Väderstreck och avstånd från närmaste gård eller socknens kyrka, med angivande även, om detta låter sig göra, av annat lämpligt märke, såsom i närheten befintlig väg, sjö, odlingsmark, bergsträckning m.m.

3)   Fornlämningens art och utseende samt i samband härmed om den förefaller att ha blivit skadad; dess stor­lek: längd och bredd, diameter (för runda) och höjd.

4) Fornlämningens folkliga namn, om sådant finnes, samt till densamma möjligen anknutna sägner. Uppgift om något fynd gjorts i densamma; när och av vem.

Finnas flera fornlämningar i närheten av varandra, vore det synnerligen önskligt, att dessa bleve inprickade på en enkel översiktskarta, helst uppgjord på millimeter­papper, där måtten inläggas efter metersystemet (avstån­den bestämmas genom stegning eller mätning och fornlämningarnas inbördes läge genom kompassyftning). Norrstrecket utsattes på kartan.

Fotografiska avbildningar av fornlämningarna äro av stort värde.

Icke blott enskilda personer kunna göra vår arkeo­logiska vetenskap stora tjänster; även ungdomsföreningar och folkhögskolor bleve värdefulla medarbetare på fornforskningens rika fält, om de genom sina medlemmar och elever ville insamla uppgifter om kanske tidigare okända fornlämningar. Inom nämnda ungdomskretsar finnas all­tid några, vilka som jägare genomströvat sin hembygds skogar och därvid kanske lagt märke till stensamlingar, som förefallit att vara verk av mänskohänder. Ungdoms­föreningens ordförande eller någon för saken intresserad medlem skulle vid särskilt anordnade sammankomster an­teckna meddelade uppgifter om i trakten befintliga, för­modade fornlämningar av ett eller annat slag. Likaså skulle lärarna vid folkhögskolorna insamla dylika uppgif­ter av sina elever. Dessa uppgifter böra emellertid för att få sitt fulla värde kontrolleras och kompletteras under besök på respektiva platser. Det händer nämligen ofta, att naturbildningar — stenanhopningar och -vallar från is­tiderna — förväxlas med gravrösen, från vilka de dock vanligen skilja sig genom sin betydande storlek, sin ore­gelbundna form och sin sammansättning av jämnstora, av vattnet och isen mer eller mindre tydligt rundsvarvade stenar. I många fall är det emellertid mycket svårt, ja omöjligt, att skilja en naturbildning från ett gravröse. Med kummelgravar kan man lätt förväxla även odlingsrösen — lämningar av en kanske uråldrig svedjekultur —vilka i en del trakter, ofta i stort antal, 3) ligga tätt sammangyttrade i skogsmarker, vanligen på höjder invid kärr eller   mossar. En del av dessa odlingsrösen är till det yttre förvillande lik gravkummel; andra åter förråda ge­nom sin litenhet (1—3 m i diam.) sin natur. De runda gravkumlen understiga nästan aldrig 4 m i diam. De största mäta i tvärmått c:a 25 m. Höjden kan växla högst väsentligt; det finns gravar, vars synliga stensättning knappt alls höjer sig över den omgivande marken men som däremot till flere stenlager kunna vara sänkta in i denna.   Andra kummel åter kunna till 2 m:s höjd och mer resa sig över markytan. Alla de högre rösena ha väl ursprungligen haft en mer eller mindre kullrig form, men genom ingripande av skattsökare har deras egentliga ut­seende ofta i betydande grad förvanskats. Det är mycket sällan man av de större och mer synliga rösena påträf­far ett alldeles orört. Endast de mycket låga rösena eller stenplanerna ha genom det skyddande täcke av buskar, ris och mossa, som i regel täcka desamma, undgått skattsökares uppmärksamhet. Vid plundringarna ha dessa vanligen inriktat sina ansträngningar på gravrösets mitt­parti, därifrån stenarna blivit kastade eller vältrade åt sidorna — stundom ända till bottnen — varigenom gra­ven fått ett nästan ringformigt utseende. I synnerhet äro de rosen, som blivit anlagda på någon berghäll, där intet växttäcke skyddat dem för plundrares rovlystna blickar, vanligen upprivna i mitten ända till klippgrunden.

Mycket kunde, som sagt, stå att vinna för vår fornforskning genom bistånd av frivilliga arbetare, ungdomsföreningar och folkhögskolor. Det synes som om intres­set för hembygdens fornhistoria också här i det svenska Österbotten hölle på att vakna till liv. Därpå har jag flerfaldiga bevis, speciellt från min nuvarande hemsocken, där många allmogemän givit mig uppgifter om förmodade fornlämningar och även beredvilligt såsom vägvisare er­bjudit mig sina tjänster. I samband härmed vill jag också nämna, att Koskeby ungdomsförening i Vörå senaste sommar utlovade mig gratis arbetskraft för gravundersök­ningar — ett anbud, som tacksamt mottogs och utnyttja­des. Ett annat erbjudande av pekuniärt bidrag för arkeo­logiska undersökningar i Närpes har jag fått mottaga av Elevförbundet vid Närpes Folkhögskola.

Fornlämningarna böra emellertid inte blott förtecknas utan även skyddas. Hos den stora allmänheten är dock pietetskänslan för våra förhistoriska minnesmärken myc­ket svagt utvecklad, varpå man tyvärr ofta får se sorgliga bevis. Gravkumlen befinna sig icke sällan på backslutt­ningar eller gruskullar, vilka gränsa till odlingsmarker. Jordägaren aktar inte för rov att öppna ett grustag på en sådan plats, och om under årens lopp en eller flere av de på platsen liggande forngravarna helt eller delvis förstö­ras, så gör han sig inga skrupler häröver, ja, tänker kan­ske inte alls på, att genom ett slikt förfarande bygden blivit några intressanta och dyrbara forntidsminnen fatti­gare, och att måhända flere för forskningen betydelsefulla föremål för alltid berövats densamma. Ty om också ett eller annat mera synligt rostigt järnföremål under grävnin­gen blottats av spaden, kastas det åt sidan såsom värdelöst skräp, medan de i gravgodset ingående mindre föremålen, vilka ofta ligga i ett sotblandat jordlager och ha antagit samma mörka färg som detta, i regel inte alls bli observerade. Vi böra nämligen minnas, att också vid en vetenskapligt utförd utgrävning av en forngrav en betydande del av gravgodset inte skulle hamna i undersökarens hän­der, såvida denne ej läte utföra en omsorgsfull sållning av kultur jorden i graven. Ur sållen plockas nämligen som oftast t.o.m. så pass stora föremål som knivar, remändsbeslag, pincetter o.s.v. för att inte tala om de min­dre, såsom söljor, små spännen, ringar, kedjelänkar, pärlor o. d.

I de flesta fall är det vederbörandes okunnighet, som spelar vår fornminnes forskning och -vård fula spratt. Bonden, som genom grustäkt förstör ett stenkummel, har mången gång inte ens reda på, att det kan gälla en forngrav. Det är inte en och två gånger jag vid undersökning av gravkummel av nyfikna åskådare blivit tillspord, vad jag letar efter och vad en sådan stenhög betyder, och då jag upplyst de frågande om, att stenhopen är ett minnes­märke, som innesluter de brända resterna av en eller flere döda jämte dessas tillhörigheter, har jag mötts av halvt tvivlande och halvt förvånade blickar och utrop.

Säkert är, att genom grustäkt ett stort antal forngravar i vårt land blivit förstörda. — Då jag på uppdrag av Fornminnesföreningen senaste sommar i Lillkyro inspek­terade ett antal forngravar, speciellt de i närheten av Tervajoki station befintliga talrika grupperna av kummel­gravar, observerade jag på flere ställen sandgropar i ome­delbar närhet till gravar, och i några fall hade sandtäkten fortskridit så långt, att en större eller mindre del av rösets kantstenar hade fallit ned i gropen. I sådana fall är en vädjan till polismaktens på orten ingripande inte blott på sin plats utan även nödvändig, ty, som vi redan framhål­lit, äro alla fasta fornlämningar statens egendom och un­derställda lagens skydd. En annan vandalisering, som jag lade märke till visavi några av Tervajoki-gravarna var den, att den s.k. centralstenen i dessa hade av arbetare, som för byggnadsändamål varit på spaning efter lämplig sten, blivit söndersprängd eller -kilad, varigenom kumlets ursprungliga utseende förvanskats i hög grad och även jorden omkring den f.d. centralstenen blivit uppriven och omblandad. Många av våra gravkummel äro nämligen uppbyggda omkring en stundom mycket stor jordfast sten, som bildar kumlets mittparti.

Genom av storskiftesregleringen föranledd utflyttning ha också många gravrösen blivit utplånade. Gårdarna nybyggas vanligen i skogslider, på kullar eller backslutt­ningar, på ett längre eller kortare avstånd från byn, och nu är förhållandet i de flesta fall det, att den förhisto­riska bosättningen varit mer eller mindre avlägsen från platserna för den nutida bebyggelsen eller just i till den­nas utmarksodlingar gränsande skogskanter. I bygder, där talrika gravkummel markera de förhistoriska bosätt­ningsområdena, har det därför inte så sällan hänt, att utflyttaren vid planering av sin blivande gårdstomt förgripit sig på ett eller flere gravrösen, som jämnats med jorden. I alla sådana fall, där fornlämningar av ett eller annat slag genom nybyggnadsanläggningar kunna hotas av förstörelse, bör det för vederbörande vara en samvets­sak att inte med vett och vilja göra sig skyldig till att kanske viktiga forntidsminnen förstöras. Har han den goda viljan och den sanna vörnadskänslan inför forntida minnesmärken, kostar det honom inte stor övervinnelse att förlägga platsen för sin blivande gård några tiotal meter åt sidan från den först påtänkta. Och får han i närheten av sin nya bostad t.ex. ett eller flere gravkum­mel, bör han känna sig glad över att bo på en av forn­tida minnen omsusad och helgad mark samt sätta en ära i att vaka över dessa minnesmärken och skydda dem för varje slag av skadegörelse. Kan däremot ändring ej ske i den ursprungliga byggnadsplanen, bör han i god tid an­tingen direkte eller genom socknens länsman underrätta Arkeologiska kommissionen om förhållandet, på det att en sakkunnig undersökning av fornlämningen i fråga må kunna verkställas, innan grundgrävnings- eller planerings­arbetena vidtaga. Enahanda anmälan bör även alltid ske i de fall att genom planlagda nyodlingar fornminnen hotas av förstörelse.

Okynniga vallpojkar kunna ofta åsamka fornforskaren skada och förargelse. Deras verksamhet- slust går inte så sällan ut över gravkummel, från vilka de plocka och vältra sten eller i vilka de t.o.m. kunna gräva större eller mindre gropar under letande efter jordgömda skatter, om vilka de hört talas i de gamlas berättelser. Det är ingen lätt sak att söka stävja denna klåfingrighet och bringa de små vandalerna till insikt om, att de gamla, mossiga kumlen inga "skatter" i vanlig bemärkelse innesluta. Här vore dock en uppgift för våra folkskollärare, att i samband med historie- eller hembygdsgeografiundervisningen för det uppväxande släktet påpeka, att den, som förgriper sig på bygdens fornlämningar, gör sig skyldig till lagbrott, samt att dessa av förfädren ärvda synliga minnesmärken på allt sätt böra skyddas och bli föremål för ungdomens kärlek och vördnad.

Om man mången gång gripes av en nedstämmande känsla inför den bristande respekt för gällande lag och dyrbara fornminnen den stora allmänheten ofta lägger i dagen — en omständighet, bottnande merendels, såsom tidigare framhållits, i ren okunnighet — vad skall man då tänka om dem, som mot sitt bättre vetande mer eller mindre öppet utöva skadegörelse på fornminnesplatser, vilka skänkt vår arkeologiska forskning ett material, ur vilket ovärderliga upplysningar om bygdens förhistoriska inbyggare, deras levnadssätt, kulturståndpunkt och han­delsförbindelser m.m. kunnat hämtas, — platser, inför vilka varje sann hembygdsvän borde känna stolthet och vördnad? Ett sådant dyrbart hembygds- och fornminne är bland andra Gulldynt berömda gravfält i Vörå. Det gömmer germanska minnen ända från 300-talet e. Kr. (ett stort röse); det har givit utomordentligt rika och mångskiftande fynd från folkvandringstidens blomstringsperiod (500—600-talen); ja, också 700-tals föremål vittna om denna gamla och högtstående Gulldyntbefolknings långvariga bebyggelsehistoria. Av den del av det vidsträckta brandgravfältet, där de första rika fynden gjordes 1849, liksom platserna för de följande fynden under 1870- och 1880-talen, återstår intet spår: back­sluttningen har här genom grustäkt blivit jämnad med jorden. För att rädda vad som ännu finnes i behåll av brandgravfältet och för att bevara det ännu delvis ounder­sökta röset på backens krön, blev ett tillräckligt stort om­råde av platsen genom Arkeologiska kommissionens åtgö­rande i början av år 1928 fridlyst av länets hövding, var­om en på platsen anbragt anslagstavla ger upplysning. Trots närvaron av denna tavla och pålysning om fredningen i socknens kyrka har gravfältet inte undgått fortsatt skadegörelse genom grustäkt. Ett slikt vanhelgande av det svenska Österbottens rikaste och stoltaste fornminnesplats, ett slikt samvetslöst brytande av fridlysningspåbudet hedrar inte bygden och vittnar ej gott om ortbefolkningens uppfattning om vad forntida kulturminnesmärken, som man har lyckan att äga på socknens mark, skulle förplikta till.

Må det därför ligga i varje verklig hembygds- och fosterlandsväns intresse att efter förmåga och krafter söka tjäna och främja våra fornforskningssträvanden. Den arkeologiska vetenskapen kan draga stor nytta av den medverkan, som intresserade och sin uppgift hängivna amatörarbetare skänka densamma. Genom sin verksam­het bidraga dessa också till att hos den stora allmänheten väcka insikt om behovet av våra fasta fornlämningars skyddande för framtiden samt vikten av att fynd, som tillfälligtvis göras, komma till vetenskapsmännens kännedom. Det är en art av hembygdsvård, som dessa frivil­liga arbetare utöva, och ur densamma skall förvisso ökad kärlek till den egna bygden spira.

Jacob Tegengren

1929

1) Banbrytaren för den arkeologiska forskningen i Finland, framlidne professorn och statsarkeologen Johannes Reinhold Aspelin (f. 1842, d. 1915) säger i förordet till sitt första större arkeo­logiska arbete "Kokoilemia muinaistutkinnon alalta": "Finlands bebyggelse och Finlands äldsta etnografiska förhållanden äro full­komligt okända, emedan vi sakna egna inhemska traditioner från dessa tider. Så olyckligt är icke Skandinavien med sin rikedom på sagor."

2)  En   sådan   sten   med 14 älvkvarnar har jag senaste sommar låtit fotografera i Lillkyro på Savilahti bys mark.

3)  I Vörå på Lotlaks bys skogsmarker finnas hundratals sådana rösen.