TILLBAKA I DET CIVILA

 Av Albin Wickman
 

Så var jag då äntligen en fri och civil person igen. Det kändes skönt att åter börja arbeta som bonde. Det var höst och trösk­ningstid. Visst var det tungt och ovant att stiga tidigt upp och ta på sig fuktiga, dammiga riekläder för att med slaga tröska och rensa den rietorkade grödan, men det var ändå ett arbete som man varit van vid ända sedan barndomen. Ja, det var en underbar höst som vi upplevde, den första i det befriade Finland. Det är svårt för nutidens unga att förstå hur gränslöst stolta och lyckliga vi kände oss.

Men ändå kunde det inte hjälpas att nerverna bra länge var på helspänn. Jag minns hur svårt jag hade till en början att dra jämnt med mina yngre syskon, jag tålde inga motsägelser och fordrade en viss disciplin, som inte hörde vanligt hemliv till. Det gick så långt att far en dag sade: »Vad går åt dig pojke, kom ihåg att du inte längre är i kriget. Du måste ändra ditt beteende här hemma.» Då var det som om jag vaknat ur en elak dröm.

Småningom normaliserades min tillvaro. Jag minns hur ivrig jag därefter var att börja med nyodlingsarbetet, som bestod i att dika och hacka upp kärrmark för att utöka gårdens odlade areal. Förstås låg det även en egoistisk tanke bakom min nyodlariver: jag hade i all hemlighet börjat planera för min framtid. I dessa planer ingick även drömmen om en livskamrat.

Men innan jag går vidare i mina personliga minnen, vill jag med några ord beröra situationen i landet. Efter kriget uppstod det en hård kamp mellan olika politiska partier i fråga om det bli­vande statsskicket. Det fanns starka sympatier för Tyskland i vida kretsar hos oss. Genom jägarrörelsen och tyskarnas hjälp under frihetskrigets slutskede fick de hävdvunna känslorna för Tyskland en ytterligare uppvärmning. Vad vore mera naturligt och klokt, menade de tyskorienterade, än att göra Finland till en monarki och välja en tysk prins till konung. En proposition avgavs till lant­dagen i juli månad, men trots att det fanns endast tre socialdemo­krater i lantdagen misslyckades senatens försök att genomdriva propositionen om införande av monarki. Dock: regeringen, med P. E. Svinhufvud i spetsen, var envis i sin tyska orientering och försökte få Tyskland att göra ett uttalande i fråga om vår styrel­seform. Detta innebar en otillbörlig inblandning i Finlands inre förhållanden och var dessutom utrikespolitiskt farligt, emedan man samtidigt ville få tyskt stöd för sin plan att införliva Ost­karelen med Finland. Tyskland skulle senare visa sig helt och hållet sakna intresse för planen.

Jag minns mycket väl vilken enorm spänning som rådde i Ös­terbotten när regeringen kom med en ny proposition om införan­de av monarki och sedan genomdrev kungavalet i stöd av 1772 års regeringsform. Detta skedde den 9 oktober 1918. Den nyval­de konungen, prins Friedrich Karl av Hessen, hann emellertid ald­rig komma och sätta sig på Finlands kungatron, ty Tysklands motstånd i kriget var snart totalt brutet. Nu måste en nyoriente­ring i utrikespolitiskt avseende etableras hos oss. De gamla tysk­vänliga politikerna hade inga möjligheter att vinna västmakter­nas förtroende och sympati. Monarkisterna hade helt och hållet förstört sina chanser att utforma Finlands politik. Det blev andra krafter som efter det misslyckade monarkistiska engage­manget och det tyska nederlaget övertog den politiska ledningen i landet. Till riksföreståndare utsågs Mannerheim. Den nyvalda lantdagen fick en överväldigande republikansk majoritet. Finlands orientering åt väster markerades på många sätt. Den republikans­ka statsformen för vårt land stadfästes den 17 juli 1919. Men där­med var lugnet icke tryggat.

Jag var lokalchef för Terjärvs skyddskår, som ny organiserats hösten 1918, alltså efter krigets slut. Det ansågs nödvändigt av såväl inrikes- som utrikespolitiska skäl att ha en folklig, militärt organiserad kår till skydd för riket och som stöd åt dess lagliga överhet. Skyddskårerna förklarades vara opolitiska. Värvningen skedde oberoende av social eller ekonomisk ställning. Politiken var bannlyst inom skyddskårerna, hette det. I praktiken ville det nog bli annorlunda. Jag har många personliga minnen från den tid då den nya republikanska författningen skulle börja fungera. Det fanns redan i det skedet tvenne namn som delade upp folk i motsatta läger. Mannerheims riksföreståndarskap hade inte vållat några nämnvärda motsättningar i landet. Värre blev det när detta provisorium skulle upphöra och författningsenligt statsöverhuvud, president skulle väljas. Då vaknade de slumrande stridsandarna, och då höll en del av våra skyddskårsledare på att förlora kontrol­len över sina nerver, liksom över männen i leden. Jag vet vad jag talar om, ty jag var som sagt skyddskårschef på den tiden, och som sådan fick jag mottaga »sekreta» och »synnerligen sekreta» skri­velser med förhållningsorder för vissa tänkta situationer.

De aktuella namnen, som utgjorde vattendelare i opinionsflo­den, var Mannerheim och Ståhlberg. För många »fosterländska» aktiva politiker var namnet K. J. Ståhlberg ett rött kläde och hans politiska åsikter ansågs ofosterländska, för att inte säga något vär­re. För oss skyddskårister var Mannerheims namn symbolen för frihet och fosterland. Men trots vår stora beundran för Manner­heim hade det aldrig fallit oss in att på allvar intaga sådana be­redskapsställningar som föreskrevs i de hemligstämplade skrivel­serna från anonyma »ledare». Trots att jag på den tiden inte be­grep mycket av politik och konspirationer, förstod jag dock att det här var fråga om något skumt. Därför hamnade de »sekreta» pap­peren utan omsvep i papperskorgen eller spisen. Visst skedde det saker i huvudstaden, det förekom t.o.m. självmord och mord, som säkerligen hade att göra med den aktuella maktkampen mellan de politiska grupper som ansåg sig skickade att utforma Finlands framtida orientering, men sådant kunde inte rubba vår lojalitet mot den lagliga överheten. Något stöd för politiska äventyrlighe­ter kunde inga »ledare» vänta sig från österbottniskt skyddskårs­håll.

Så stor var beundran för Mannerheim i Österbotten att det väckte förvåning och besvikelse i vida kretsar, när lantdagen valde en för de flesta okänd person, K. J. Ståhlberg, till republikens första president. Många hade trott och hoppats att Mannerheim skulle få byta ut riksföreståndarskapet mot presidentens ämbete. Att så inte blev fallet föreföll åtminstone oss som aktivt deltagit i vår frihetskamp oförklarligt.

Den nyvalda presidenten var övertygad republikan och framför allt en lärd jurist med stor erfarenhet i förvaltningsfrågor och lag­stiftning. En sådan man behövdes just då i ledningen för riket. Regeringsformen låg i stöpsleven och fredsslutet med Ryssland var förestående: som känt slöts freden i Dorpat den 14 oktober 1919, en fred som satte punkt för alla chauvinistiska interven­tionsplaner. En av de starkaste motståndarna till planerna på en inblandning i Rysslands inre förhållanden var presidenten. Denna hans fasta förankring i demokrati och västerländsk orientering var ägnad att befästa vår självständighet och att skapa förtroende hos främmande makter, vilkas fulla erkännande vårt land småningom erhöll. Det slutliga sigillet på vår suveränitet var Finlands upp­tagande som medlem av Nationernas Förbund i december 1920.

Det var säkerligen många faktorer som medverkade till att Fin­land fick sin frihet och självständighet. Ingen enskild, intet poli­tiskt parti har rätt att taga äran åt sig för att vi nu är ett fritt folk i ett fritt land. Inte heller är det orsak att söka syndabockar för de misstag, fel och försyndelser som begicks under och efter fri­hetskriget.

Småningom började livet gå i normala fåror. Den politiska spänningen hade gett med sig, åtminstone för vanligt, inte politiskt engagerat folk, och till dem räknade jag mig, även om jag på den tiden ännu var chef för Terjärv skyddskår. Jag var helt inställd på att bli bonde, antingen på hemgården eller på en köpt gård. Vid ett par tillfällen var jag ute för att köpa ett hemman, bl.a. Juthas i Nykarleby landskommun. Något köp blev det inte, må­hända var det bristen på kapital som satte stopp för min jord­hunger. Därför kom jag att vid sidan av skyddskårsarbetet deltaga i arbetet på hemgården, och jag hade även små biförtjänster av olika slag. Som söndagsskollärare och som aktiv medlem i församlingens ungdomskrets hade jag en mission att fylla, uppgifter som skänkte mig tillfredsställelse och andlig behållning.

Strax efter frihetskrigets slut uppstod en religiös rörelse eller väckelse, som på sin tid lät mycket tala om sig, den s.k. Åker­blomrörelsen. Upphovet till denna var en ung flicka, Ida Maria Åkerblom från Snappertuna i södra Finland. Innan hon kom till Österbotten hade hon uppträtt som dvala-talare i slutna kretsar i Nyland. Ryktet om Maria Åkerbloms profetiska gåva spred sig snart till Karlebynejden, och man kallade henne att predika och verka främst i Karleby. Men även Terjärv fick besök av den märk­liga sierskan och dvala-talaren. Hängivna skaror fylkades kring hennes talarstol, och särskilt utvalda fick vara med vid bönemö­tena.

Småningom uppstod det kring henne en »inre ring» av för­trogna, vilka hade fullt förtroende för »profetissan». Väldiga ska­ror av folk från olika socknar och samhällsklasser kom samman varje gång ett möte utlystes. Otaliga unga och även äldre upp­levde genom henne andlig väckelse. Många folkskollärare — och även skolelever — greps av den anda som var verksam i bygden. Naturligtvis fanns det också kritiska bedömare av rörelsen, som dels stod på sidan om väckelsen, dels motarbetade Maria Åker­blom.

Det tragiska med denna rörelse var att det i den innersta ring­en bland dem som stod Maria Åkerblom nära lyckades innästla sig män, vilka uppenbarligen drevs av orena, själviska motiv. Ma­ria Åkerblom var ung och måhända lättrogen och okritisk, när det gällde ekonomiskt och moraliskt diskutabla planer och enga­gemang. Det saknades inte varnande röster, ty många insåg på ett tidigt stadium att rörelsen höll på att urarta. Andra begrep, fast­än sent, att mycket mänskligt hade blandat sig i det som de länge ansett vara ett Guds verk. Småningom drog de flesta sig bort från rörelsen, men märkligt är att det ännu den dag som är finns sun­da, allvarliga och kyrkligt sinnade kristna, som tackar Gud för vad de upplevde under den relativt korta tid Maria Åkerblom verkade. Det finns t.o.m. predikanter, präster och missionärer som direkt eller indirekt blivit välsignade och fått inspiration av den­na rörelse, som blev en blandning av Guds och människors verk. Det som var av Gud består, och det mänskliga och osunda, det som tangerat strafflagen, har enligt Gamaliels ord blivit »om in­tet».

Vår kyrkas historia kan berätta om många andra extatiska rö­relser med dvala- eller sömnpredikanter. Vi behöver bara tänka på Helena Konttinen och Anna Rogel från Sastmola, men även under den allra senaste tiden har »profetissor» samlat skaror kring sina budskap. Men tryggast är det att endast lita på Bibeln.

Den 5 september 1920 förenades jag genom äktenskap med bondedottern Fanny Sofia Lytz. Vi var så gott som grannar och hade lärt känna varandra redan som skolelever. I folkskolan re­tade oss kamraterna med att påstå att vi komme att bli ett par, ty i almanackan hade vi våra namn efter varandra. Den 1 mars var det Albin och följande dag Fanny — behövdes oss flere bevis för att vi var förutbestämda att bli äkta makar? Som sagt: vi blev det också, och jag måste få säga, att under de sjutton år som det för­unnades oss att leva tillsammans var lyckan, trots sjukdom och ekonomiska bekymmer, en daglig gäst i vårt hem. Min hustru var nästan hela tiden krasslig. Efter ca åtta månaders äktenskap blev hon lungsjuk. Det var ett litet sår i lungan, som ofta vållade en mindre blödning. Till all lycka var hon bacillfri, enligt de under­sökningar som gjordes, men hon kunde inte bli någon »bondvärdinna», så som vi hade planerat. Hon måste alltid vara försiktig i fråga om arbete, likaså iakttog hon — för alla eventualiteter — stor försiktighet för att inte utsätta barnen för smitta. Vi fick i vårt äktenskap fem flickor.

Genom sin gudsfruktan och sitt medfött harmoniska väsen blev min hustru en sällsynt lugn och god mor och maka. Trots att jag på den tiden oftast var på resa — jag var resepredikant — och hon var tvungen att vara ensam med barnen, och trots hennes skröp­liga hälsa, hörde jag henne aldrig klaga över sitt öde. Hon var hela tiden genom sina förböner med mig i arbetet för Guds sak. Min hustru var en av de stilla i landet.

Två av våra döttrar togs ifrån oss, den ena, Birgitta, år 1925 vid en ålder av knappa fyra månader. Vår äldsta dotter Lolan Ingeborg fick hembud den 19 oktober 1941: hon var då 19 år gammal. De andra döttrarna, Ruth, Gunvor, Karin och min fos­terdotter Maj-Len lever och är samtliga gifta. Det är naturligtvis vemodigt att barnen flugit ur boet, men detta är ju livets gång. Det hör till livets höjdpunkter när de kommer med sina familjer och hälsar på i barndomshemmet. Då känner man en stilla lycka och glädje vid tanken, att allt det man levat för skall fortleva som släktarv när man själv gått ur tiden. Jag tänker ofta: Månne den generation som nu är ung förstår att uppskatta det frihetsarv vi gett dem?