www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Paasikivi som president. Sociala reformer
Skrivet av Albin Wickman   
2007-10-12 21:22

PAASIKIVI SOM PRESIDENT
SOCIALA REFORMER


Av Albin Wickman

 

Jag har många personliga minnen av Paasikivi som statsman och människa. Mitt första minne av hans sätt att reagera hör samman med en allvarlig arbetskris. Det låg strejkhot i luften. Den borg­fred som rått på lönefronten en tid hade börjat upplösas genom energiska och pockande krav på löneförhöjningar. Regeringen ha­de genom ett s.k. meddelande till riksdagen låtit denna få ett be­grepp om situationens allvar samt gett en del antydningar om hur man ansåg att saken borde skötas. På så sätt skulle riksdagen bli indirekt ansvarig för de åtgärder som komme att vidtagas för att stilla oron på lönemarknaden. Något löneprogram på lång sikt hade regeringen inte att framlägga, utan gav blott generella ut­fästelser om att lönerna skulle höjas.

I vår grupp gjordes många vägande uttalanden av bl.a. riks­dagsmännen Österholm, Frietsch, Meinander och Hästbacka. Samt­liga uttalade sitt bekymmer över att borgfreden på lönefronten inte längre existerade i praktiken, och beklagade det faktum att regeringen inte hade något långsiktsprogram i pris- och lönefrå­gorna. Även jag höll ett längre anförande, i vilket jag måhända använde för hårda ord om regeringens alltför långt gående efter­gifter inför de pockande massorna och deras organisationer, som nu höll på att spoliera de ekonomiska vinningar borgfreden till­fört vår synnerligen svaga nationalekonomi. En höjning av lö­nerna enligt regeringens antydningar komme att göra alla de för­bättrade priserna på böndernas produkter illusoriska. Ty om lö­nerna höjdes måste även livsmedelspriserna höjas. »Det är rege­ringen som nu sanktionerat kapplöpningen mellan löne- och prishöjningarna. Den kan inte skylla på att den saknar maktbefogenheter, ty den är byggd på bred parlamentarisk bas och har till sitt förfogande den ekonomiska fullmaktslagen som den nu borde an­vända sig av». Så föll mina ord.

Mitt anförande — trots att jag lovade rösta för enkel övergång till dagordningen — gjorde statsministern blixtrande arg. Paasikivi begärde omedelbart ordet och vände sig direkt mot mig. Han lät sitt dåliga lynne förleda sig till att beskylla mig, och de många som enligt statsministerns åsikt hade samma inställning som jag, för att kräva åtgärder från regeringens sida, som skulle leda till att rege­ringen enligt fullmaktslagen finge rätt att med våld slå ned oro­ligheter föranledda av lönemissnöje. Paasikivi frågade om jag vil­le anbefalla koncentrationsläger för tusentals strejkande eller rät­tegångar mot arbetare, som enligt den ekonomiska fullmaktslagen kunde dömas till 40—50 dagsböter — och i svårare fall till högst 2 års fängelse.

Något sådant hade jag varken sagt eller tänkt på. Det var tyd­ligen så, att statsministern var irriterad över den allmänna olusten och oron i riksdagen över att lönekarusellen skulle sättas i gång och spoliera den ekonomiska borgfredens vinningar. Vår ekono­miska utveckling skulle ofelbart leda till inflation, vilket ju även blev fallet. Den lönerullning som inleddes i juni 1945 var det första steget till den inflatoriska utveckling som vuxit i styrka år efter år.

Jag blev förskräckt över den ilska mitt tal utlöste hos Paasikivi. Hans illasittande löständer glappade värre än någonsin och hans hy blev rödgrön, ja jag var rädd att mannen skulle kollapsa i ta­larstolen, så upprörd tycktes han mig.

Jag gick efteråt till statsministern och beklagade mig över att jag sårat honom och bad om ursäkt. Jag lovade också att förtyd­liga mitt uttalande i plenum. Till detta sade Paasikivi på sitt butt­ra sätt: »Sådant sätter man sig över och låter det blåsa bort. Inte tänker jag på mellanfallet mera». Jag höll mitt löfte och yttrade i plenum: »Jag beklagar på det djupaste att mitt yttrande upp­fattades av statsministern som ett avsiktligt angrepp mot rege­ringen för dess löne- och prispolitik och för dess sätt att framföra förslaget om reglering av vissa arbetslöner. Min avsikt var att uttala mitt personliga bekymmer för det läge som nu uppstått på grund av löne- och prisrörelsen, samt att anföra några allmänna synpunkter och önskemål för stabilisering av läget. --- Med anledning av att mitt anförande fick en påtaglig skärpa och fram­fördes på ett sätt, som kunde tolkas som ett klander mot regering­en och som ett uttryck för motstånd mot de föreslagna lönenor­merna, ber jag att få uttrycka mitt beklagande». Kanske det var en liten Cannossa-färd, men jag kände mig bättre till mods efter det att jag klarat upp missförståndet.

Jag skulle få bevittna den store statsmannens temperamentväxlingar vid flera senare tillfällen. Jag minns att Törngren berättade om ett utbrott av Paasikivis dåliga, humör som inträffat under hans ministertid. Väldiga massor demonstranter tillhörande yttersta vänstern hade samlats till ett massmöte på Senatstorget. En deputa­tion fick i uppdrag att uppvakta president Paasikivi. Deputationens ledare började med att säga att de kom som representanter för det finska folket --- längre hann han inte, ty Paasikivi dundrade, att hk skall ingen komma och tala i »finska folkets namn». Ingen annan än Finlands riksdag, regering och republi­kens president har rätt att tala i det finska folkets namn». Deputationen fick gå med detta besked. Törngren berättade att Paasi­kivi var så upprörd över händelsen att han, enligt sitt eget utta­lande, inte kunde göra något på hela den dagen.

Jag minns en gång då gruppordföranden John Österholm och jag — jag var viceordförande i gruppen och som sådan alltid med vid förhandlingarna med presidenten och statsministern — var kal­lade till president Paasikivi. Tillsammans med oss var samlings­partiets grupp. Våra respektive grupper hade röstat mot ett förslag till fullmaktslag. Urho Kekkonen var då statsminister. Det var visst år 1954. Då hade en liten minoritet vållat en allvarlig rege­ringskris.

Den gången fick vi vara med om en våldsam eruption av pre­sidentens häftiga lynne, en ilska som både hördes och syntes. Sam­lingspartiets riksdagsgruppspresidium var först inne hos Paasikivi. Österholm och jag satt i bekväma fåtöljer och väntade på vår tur. Presidentens adjutant var i samma rum och underhöll oss på ett animerat sätt. Men bäst det var fick vi höra en dundrande röst in­ifrån presidentens audiensrum. Adjutanten drog på munnen och antydde, att det var samlingspartiets båda ordförande som var in­ne. När de kom ut var de alldeles svettiga och röda i synen. De såg ut, tycktes det oss, som om de varit i en het bastu!

Så blev det vår tur att stiga in till landsfadern, och visst var Paasikivi en far och vi båda hans strykpojkar. Han började ome­delbart tala om hur upprörd man var över att en liten minoritet kunde handla så ansvarslöst att den hindrade riksdagen att stifta en lag som regeringen nödvändigt behövde. »Att kokoomus icke begriper bättre kan jag förstå, ty jag känner dem, jag har varit deras partiordförande och vet att de kan handla oförståndigt, men att Svenska folkpartiets riksdagsgrupp uppträtt lika oförståndigt och ansvarslöst kan jag absolut inte förstå». Och så fortsatte han att skälla ut oss. Sedan förklarade presidenten att han komme att göra allt vad han kunde för att genomdriva en ändring av Riks­dagsordningens § 67, enligt vilken ändring av grundlag i bråds­kande ordning, ävensom stiftande, förklaring eller upphävande av sådan lag, i nämnd ordning, bör omfattas av minst fem sjättedelar av de avgivna rösterna. »Jag har själv formulerat denna paragraf och vet att det aldrig varit meningen att den skulle användas för att hindra riksdagen i dess lagstiftning. Det är att missbruka la­gen, när en minoritet handlar så som nu skett. Därför måste lagen ändras på denna punkt». Vi försökte framhålla vådorna av att en enkel majoritet i riksdagen kunde rubba vår konstitution och vårt parlamentariska statsskick.

Ingenting tycktes hjälpa, presidenten var fast besluten att få en lagändring till stånd i fråga om stiftande av grundlag. Min grupp­kamrat Österholm och jag steg upp för att lämna vår upprörda president. Just när vi skulle gå fick jag en ingivelse, som jag bru­kar säga kom ovanifrån. Jag vände mig till presidenten med föl­jande ord: »Herr President! Det finns i detta land en befolknings­grupp om vilken Ni sagt, att Ni vill verka för att ge den en käns­la av trygghet och trivsel. Den svenska befolkningen i detta våra fäders land känner en evig tacksamhet gentemot den som formu­lerat § 67 i RO, ty denna är finlandssvenskarnas Magna Charta.

Om Ni, herr President, genomdriver ett upphävande av denna paragraf, har Ni själv berövat Finlands svensktalande befolkning den känsla av trygghet och trivsel som Ni flerfaldiga gånger för­säkrat att Ni vill verka för». Jag erkänner att jag var djupt gripen när jag drog fram detta argument mot den lagändring presiden­ten talat om. Nu blev han betänksam och lovade tänka över saken ännu en gång innan han gjorde något för att få en ändring av § 61 mom. 2. Nu efteråt kan man med tillfredsställelse konstatera, att Paasikivi inte vidtog några vidare åtgärder i saken.

I samband med tillkomsten av Vänskaps- och biståndspakten i slutet av februari 1948, fick vi i svenska riksdagsgruppen, särskilt våra underhandlare, än en gång känna av president Paasikivis temperament och lynneskast. Riksdagsgruppernas ordförande ha­de helt plötsligt kallats till presidenten den 27 februari på kväl­len. Det var en fredag, och riksdagsmännen hade då hunnit resa hem till barn och blomma och — bastu! Även vår gruppordföran­de var bortrest. I hans ställe fungerade Levi Jern.

Gruppledarna fick del av ett brev som Stalin själv sänt till vår president. I detta brev föreslog den ryske diktatorn, att en vän­skaps- och biståndspakt skulle ingås mellan Sovjet och Finland av samma innehåll som de pakter som ingåtts mellan Sovjet samt Rumänien och Ungern, var för sig. Paktförslaget väckte tung för­stämning och oro. Ingen visste vad ryssarna syftade till med sitt förslag, men alla anade det värsta. Ingen av förhandlarna, utom Hertta Kuusinen, var färdig att uttala sig om förslaget. Alla ville få tillfälle att behandla det i respektive riksdagsgrupper. Inte förr­än på tisdagen skulle presidenten erhålla gruppernas besked i ären­det.

Då riksdagsmännen anlände på tisdagen var Paasikivi redan i farten med att ringa upp gruppordförandena för att höra efter om någon av dem beslutat något i paktfrågan. Presidenten var upp­rörd över en notis i tidningspressen, enligt vilken man inte var säker på att svenska gruppen skulle ge något besked alls. Nu var Paasikivi irriterad och frågade viceordförande Jern om svenska riksdagsgruppen hade för avsikt att svara. Till detta genmälde Jern, att gruppen omedelbart skulle kallas samman för att taga ställning till den viktiga frågan, och med detta lät sig presidenten nöja — för en stund. Han var i stark spänning och oro.

Samma dag kom gruppen samman före plenum för att höra Jerns utläggning om det ryska paktförslaget och vad som på fre­dagskvällen timat hos presidenten. Jern nämnde, att han hade tänkt meddela presidenten att gruppen inte motsatte sig under­handlingar med ryssarna. De flesta av gruppens medlemmar var av samma åsikt men ville ha kontakt med de andra grupperna in­nan svaret avgavs. Till förhandlare utsågs Jern, Söderhjelm och Meinander. Presidenten underrättades om beslutet och blev på gott humör, men ack för huru länge. Han försökte tänja på sitt tålamod men lyckades illa, ty medan han väntade på gruppernas svar försiggick ett ovärdigt lurpassande i »kuloarerna» mellan de finska borgerliga partierna. På det hållet väntade man att vänstern och svenskarna, som utgjorde riksdagens majoritet, skulle avge ett positivt svar på presidentens fråga. De finska borgerliga tänkte väl, att de skulle få en möjlighet att spela en fosterländsk roll in­för allt folket genom att vägra godtaga pakten — den skulle ju i alla fall bli godkänd av riksdagens majoritet. Nåja, det blev än­då inte på detta sätt när vänskaps- och biståndspaktens öde sedan avgjordes. Den 28 april 1948 godkändes avtalet med 157 röster mot 11 och 30 frånvarande, av vilka flere förklarat att de inte kunde med sin röst bidraga till vänskaps- och biståndspaktens tillkomst.

Men jag skall med några ord berätta hur det gick till när svens­ka riksdagsgruppens förhandlare kom till presidenten efter det gruppmöte där paktfrågan behandlades. Presidenten var på dåligt humör och klagade över att han, en gammal man, var tvungen att bära ansvaret för ett tungt avgörande, medan riksdagsmännen ingenting gjorde, »de bara pratar». Våra underhandlare omtalade vilket resultat vi kommit till vid ärendets behandling. Jern hade muntligt refererat gruppens önskemål och synpunkter och lät pre­sidenten förstå att gruppen var positivt inställd till den rysk-finska pakten. Det var då som det traditionella Paasikivi-humöret lät hö­ra av sig. »Jag skall ha det skriftligt», skrek preses. De våra lo­vade ett sådant, men då sade Paasikivi: »Men skriv nu inte endast kort och gott att ni inte motsätter er förhandlingarna, utan ange också skälen och låt olika synpunkter komma fram i skrivelsen». Meinander skulle omedelbart fara hem och göra upp ett fylligt förslag till svar åt presidenten, ett svar som först skulle behandlas i riksdagsgruppen. Där ventilerades ryssarnas utkast till vänskaps- och biståndspakten mycket grundligt. Många förslag till ändringar och förtydliganden gjordes. Ryssarna hade egentligen inte fram­lagt några preciserade förslag, utan hänvisat till dem som legat till grund för de vänskaps- och biståndspakter som ingåtts mellan Sovjet — Ungern och Sovjet — Rumänien. Gruppen fick lov att anskaffa de nämnda paktavtalen, men vi konstaterade ganska snart att vi inte för Finlands vidkommande kunde godkänna ett liknande avtal som de nämnda.

Gruppens ordförande var nu hemkommen och gick med de andra till presidenten med gruppens svar. Det innehöll också mo­tiveringar till de gjorda ändringsförslagen och krav på förtydli­ganden. Presidenten som ofta varit bekymrad och vid dåligt lyn­ne blev på mycket gott humör då han läste gruppens promemoria i avtalsfrågan. »Det här var bra och kan läggas som grund för de direktiv den delegation som far till Moskva skall få för sina un­derhandlingar. Presidenten lär i regeringen ha föredragit den svenska riksdagsgruppens svar i en av honom själv gjord översätt­ning. Så kom vår lilla grupp att spela en betydelsefull roll i en fråga, som man till en början fruktat skulle bli en dödsfälla för vårt land. Finland fick ett mycket bättre vänskaps- och biståndsav­tal än motsvarande pakter mellan Sovjet och Rumänien och Sov­jet och Ungern. Hittills har de farhågor som de flesta av oss hyste när ryssarna inbjöd Finland till förhandlingar om en vänskaps- och biståndspakt inte besannats. Vad framtiden bär i sitt sköte vet ingen, men så mycket har vi erfarit att det erfordras vishet, takt och god vilja för att pakten verkligen skall bli en varaktig och säker freds- och vänskapspakt mellan tvenne grannar som älskar fred och goda grannskapsförhållanden.

Det funnes mycket att berätta om J. K. Paasikivi som statsman och människa. Själv har jag alltid hyst en stor och uppriktig be­undran för honom. Visst kunde vi vid vårt sista besök hos presidenten, ordföranden Österholm och jag, konstatera att åldern bör­jade göra sig gällande hos den gamle statsmannen. Det var fråga om ett stort europeiskt möte som ryssarna inbjudit nästan alla sta­ter i Europa att sända representanter till. Paasikivi var absolut för ett deltagande från Finland, medan vi var tveksamma. »Även min statsminister Kekkonen är tveksam», utbrast han och fortsatte: »Vi får nog västmakternas sympatier, men vad gör vi när bomber­na en gång faller över Helsingfors, då räcker det inte med sympa­tier för att garantera vår trygghet. Säg mig hur jag skall formulera mitt svar, ty svara måste jag». Man kunde märka att presidenten var mycket orolig, ty han ville inte att det skulle bli några diplo­matiska förvecklingar mellan Sovjet och Finland. Österholm och jag gav honom rådet att svara, att om den planerade konferensen fick den omfattning inbjudaren tänkt sig, var även Finland redo att sända ombud till denna. Detta förslag till svar på den ryska in­bjudan tyckte presidenten var mycket bra, det var positivt, artigt men tillika avvaktande. Om jag minns rätt blev det inte någon konferens den gången.

Jag kommer ihåg att när vi lämnade Paasikivi, kliade Öster­holm sig fundersamt bakom örat (det var hans vana när han fun­derade över något) och sade vemodigt: »Det märkes att gubben blivit gammal, när han började dilla om bomber över huvudsta­den». Vi var båda fulla av allvar och vemod vid denna oväntade konfrontation med ålderdomens realitet hos en man som Paasi­kivi. Detta, att vi kunde lägga märke till att han höll på att bli gammal, betydde ingalunda att han var senil och färdig att sluta sin offentliga statsmannagärning. Ännu hade den gamle heders­mannen mänskligt sett krafter och »sisu» nog för att en tid framåt kunna leda vårt folk på dess i många avseenden svåra väg mot normala förhållanden.

Det var ingen sensation att J. K. Paasikivi ånyo valdes till pre­sident vid valet 1950. Agrarerna förde fram Urho Kekkonen som sin kandidat. Det är märkligt att agrarerna aldrig röstat på Paa­sikivi, förutom den gång han år 1946 valdes till republikens pre­sident genom en särskild lag. Agrarerna godtog den politiska lin­je som fått namnet Paasikivi-linjen, men mannen bakom denna linje ville de uppenbarligen se ersatt av sin egen kandidat, Urho Kekkonen. Denne agrarernas ledare hade redan då rika förutsätt­ningar för presidentposten, han hade stor erfarenhet av riksdagsar­betet och kände även regeringens åligganden mycket bra. Men de flesta som på den tiden inte röstade på Kekkonen, ansåg det visst som en hederssak att så länge Paasikivi själv åtog sig kandidatur bidraga till hans val. Det var så tryggt att ge sin röst åt en man, som mer än någon annan visat prov på opolitisk framsynthet. Det var en lycklig kombination, Paasikivi som president och Kekko­nen som statsminister.

Då presidentvalet förrättades 1956 kom många elektorer i ett svårt bryderi. Det fanns flere kandidater att välja mellan. De fles­ta föll bort före slutomgången, bland dem Ralf Törngren, som var Svenska folkpartiets man. Kvällen före valet föreföll det som om vår kandidat hade haft vissa möjligheter att vara med ännu i slutomgången. De finska borgerliga, utom agrarerna förstås, hade låtit förstå, att de under vissa omständigheter komme att avstå från sina kandidater, och folkdemokraterna försäkrade genom sin ord­förande Hertta Kuusinen att de i alla omgångar skulle rösta på sin egen man. Socialdemokraterna hade under de sista timmarna före valet börjat tvivla på K-A. Fagerholms möjligheter att bli vald. För dem var Kekkonen en illa sedd politiker, varför man kunde tänka sig att de hellre röstade till exempel på vår kandidat än på agrarernas, vilket de öppet antydde. Det låg spänning i luf­ten kvällen före valet. Agrarerna tog kontakt med de svenska landsbygdselektorerna för att få säkra uppgifter om hur många svenskar de kunde räkna med som Kekkonens valmän. Denna kontakt skedde i ett privat hem och på agrarernas initiativ. Någ­ra utfästelser om säkra Kekkonen-röster fick de agrara röstvärvarna inte.

Spänningen steg efter den agrara uppvaktningen, men vi hade ju vår Törngren kvar. Valdagsmorgonen upplevde vi en sensation, nämligen den att socialdemokraterna haft kontakt med Paasikivi och kunde meddela att denne inte motsatte sig omval. Vår grupp sände en elektor till Paasikivi för att få det bekräftat. För oss i vår elektorsgrupp kändes det som en lättnad att det fanns en teoretisk möjlighet för ett omval av den dåvarande presidenten, låt vara att han var 85 år gammal. Det fanns ju andra lika gamla stats­chefer i världen som vår Paasikivi. Jag trodde, och många med mig, att valet i själva verket nu var avgjort.

Men det gick annorlunda än vi tänkt oss. Folkdemokraterna av­stod i den avgörande omröstningen från sin kandidat till förmån för Kekkonen. Paasikivi kom sålunda inte fram till slutomröst­ningen, utan valet stod mellan socialdemokraten K-A. Fagerholm och Urho Kekkonen; den sistnämnde fick en röst mer än motkan­didaten. Det blev livliga debatter och gissningar om vems den av­görande rösten var. Men tiden har utvisat att det troligen var bäst, det som skedde, ty den man jag helst hade sett vald, J. K. Paasi­kivi, hade nog inte orkat med en period till. Han kallades kort därpå ur tiden. Med Paasikivis bortgång inträdde en ny politisk era. Benämningen Paasikivi-linjen förlängdes med Kekkonen, och vår utrikespolitik följer de riktlinjer Paasikivi drog upp. Vår nu­varande president, som valdes vid den spännande valomgången 1956, har förtroende österut och upprätthåller goda kontakter åt olika håll i världen, även med de nordiska länderna. Men trots att jag räknar Kekkonen som en av mina bästa vänner från den tid han aktivt medarbetade i fredsoppositionen i riksdagen, är det svårt att i honom se en landsfader av typen Paasikivi eller Svinhufvud.

Valet stod som nämnt mellan Kekkonen och Fagerholm. Inom vår elektorsgrupp ansåg vi det som en plikt att rösta på en svensk man, dessutom en som hade stor parlamentarisk och politisk er­farenhet och som åtnjöt anseende i de nordiska länderna. Vi var, många av oss, mycket sympatiskt inställda till Kekkonen, men »blodet är tjockare än vattnet», heter det. Nu är jag villig att er­känna, att valet av Kekkonen inte blev något hot mot våra svens­ka livsintressen. Presidenten har vid olika tillfällen visat sig vara en vän till svenskarna i landet och hans nordiska kontakter sätter vi stort värde på.

Jag minns att Kekkonen efter presidentvalet försäkrade vår grupp, att han inte var agrarernas president utan hela folkets. Han tillade småleende: »Jag ser att ni inte tror mig, men jag skall be­visa detta med mina gärningar».

När jag nu tänker på J. K. Paasikivi och våra konferenser med honom ser jag framför mig en gammal man, som förts till en post i samhället där han ofta kände sig ensam och isolerad. Jag kom­mer ihåg hur han en gång uttryckte sin glädje över ett besök. Han sade bland annat: »Här sitter jag som en fånge. Ingen besöker mig, som jag kunde samtala med på ett personligt sätt. Och inte kan jag som president gå till min forna bank för att hälsa på gubbarna på kontoret eller i direktionsrummet och samspråka fritt ur hjärtat med dem, som jag gjorde förr». Det var rörande att höra honom tala om sitt hemliv och minnas den tid barnen var små och deras mor ännu levde. I familjen rådde ofta sjukdom och bekymmer. Under den första tiden var svenskan hemspråket, men sedan flyttade familjen till en helfinsk ort och då blev hemspråket förstås finska. Men livet igenom behöll Paasikivi en varm förstå­else för svenskarna i Finland. Alltid använde han svenska då han samtalade med oss.

Paasikivi talade länge och gärna med sina besökare. Han hade en ovanlig taktik när han ville nå sina åhörare med något som låg honom varmt om hjärtat. Då började han vanligen med att tala om barnen och deras barn, var de bodde och hur de hade det. Ett ämne som han aldrig tröttnade på var som sagt hans första äkten­skap och hemlivets lycka. Vi förstod att Paasikivi måste ha varit synnerligen barnkär. Men jag minns att presidenten också nästan alltid hade läst någon ny bok, i historia, politik, geografi och eko­nomi, ja alltid hade han fått nya tankar och idéer ur något nytt arbete i dessa och andra ämnen. Paasikivi var inte en åldring som levde bara i det förflutna. Om någon var vital och lyhörd för det som rörde sig i tiden var det förvisso den gamle statsmannen i presidentens slott.

En fråga som inte fick den lösning Paasikivi hade önskat var förslaget om ett svenskt österbottniskt län, Korsholms län. Denna fråga hade varit aktuell redan 1918, då den behandlades av ett österbottniskt landsting och förordades av länets landshövding.

Omedelbart efter krigsslutet togs frågan upp i Folktinget, och även i Vasa hade folkpartiets lokalavdelning fört fram förslaget om ett svenskt län i Österbotten.

Regeringen Paasikivi framlade i riksdagen en proposition om en ökning av länens antal från 10 till 11: det nya länet skulle bli Mellersta Finlands län. Detta skedde i mars 1945. Nu beslöt svenska riksdagsgruppen enhälligt föreslå i en lagmotion, att an­talet län skulle bli 12, varav ett skulle bli det svenska länet i Ös­terbotten. Bland undertecknarna av gruppmotionen var även riks­dagsman Hästbacka. Han kom tyvärr senare att intaga en ståndpunkt i länefrågan som avvek från den som gruppen och vårt par­ti enhälligt omfattat. Det blev en beklaglig konflikt mellan Häst­backa och partiinstanserna, som ledde till att den gamle veteranen vid följande riksdagsval kandiderade som s.k. vilde. Denna kon­flikt smärtade mig personligen mycket djupt. Min kamrat och jag hade vid fem riksdagsval kandiderat tillsammans och ofta hållit gemensamma valmöten. I femton år hade vi hört till samma riks­dagsgrupp och delat samma arbetsrum i riksdagshuset, och nu skulle våra vägar skiljas. Jag hade ett ingående samtal på tumanhand med Hästbacka och föreslog en kompromiss, som hade möj­liggjort för honom att kandidera inom vårt parti; detta förslag ha­de även godtagits av hans valmansföreningars ombud. Men det var för sent, ståndpunkterna var fastlåsta och ingen kompromiss var numera möjlig. Att »fallet Hästbacka» skulle debatteras långa tider förstod alla.

Varje politiskt parti hos oss har haft sina schismer, agrarerna hade en gång i tiden sina »kristidsmän», och nu senast har de haft sin Vennamo, socialdemokraterna har haft »sexlingarna» och se­nare »simoniterna», samlingspartiet har fått brottas med Lappo och IKL-problem, och de återstående partierna har haft sina in­re mer eller mindre tragiska uppgörelser. För oss inom Svenska folkpartiet bör varje allvarlig schism betraktas som olycklig. Där­för måste de ansvariga instanserna med takt och klokhet behandla varje aktuellt symptom på en söndring inom partiet. Ett litet par­ti som vårt har inte råd att låta det gå så långt som det gick i fal­let Hästbacka. Utan att göra mig skyldig till efterklokhet har jag frågat mig om partiets ledning alltid med tillbörlig takt beaktat, att jämsides med kravet på en viss partidisciplin den personliga åsiktsfriheten bör respekteras i så stor utsträckning som möjligt. I det här relaterade fallet var det fråga om en man som blivit känd för att ha egna åsikter och som aldrig låtit sig skrämmas till att ändra på sin övertygelse. Helt säkert hade det icke lett till någon katastrof för vårt parti, om vännen Hästbacka utan rabalder fått följa sin nya inställning till länefrågan. Låt vara att den stod i strid med partiprogrammet och våra partiinstansers målsättning, men man borde haft råd att vara överseende och human mot en gammal hedersman som i över trettio år varit en betrodd riksdags­man och lojal partimedlem. Nu blev partiets disciplinära åtgärder mot Hästbacka en tragisk belastning, som ledde till att hans po­litiska livsgärning fick ett annat slut än den hade förtjänat.

Jag skall nu bland mina minnen plocka fram några som berör mitt egentliga riksdagsarbete i olika utskott. Jag har måhända re­dan nämnt, att jag kom att tillhöra riksdagen i 30 år. Av dessa till­hörde jag socialutskottet i 26 år, dessutom var jag under några år medlem av kommunikationsutskottet och ett tiotal år medlem av stora utskottet. En tid var jag svenska riksdagsgruppens »inpiskare» och i flere år gruppens sekreterare. Likaså var jag mångårig viceordförande i vår riksdagsgrupp. Jag har suttit i några stats­kommittéer, såsom kommittén för landsbygdens elektrifiering, smålägenhetskommittén, zigenarkommittén. Ännu är jag medlem av socialministeriets zigenardelegation. Jag har ända från min barndom varit intresserad av zigenarna och deras problem. I riks­dagen har jag inlämnat flere hemställningsmotioner om förbätt­rande av zigenarnas sociala, kulturella och ekonomiska villkor, och dessa initiativ har lett till att en statskommitté tillsatts, som verk­ställt en omfattande undersökning av vandrarfolkets ställning i vårt samhälle. Resultatet har publicerats bl.a. i Social tidskrift. Man kan tryggt säga, att zigenarfrågans lösning är inom synhåll, även om den synes invecklad och det kräver sin tid innan den får sin slutgiltiga utformning.

Redan då jag 1933 blev riksdagsman försökte jag komma in i socialutskottet, men på den tiden var detta förbehållet vår grupps mest konservativa medlemmar. År 1935 blev jag medlem av det utskott, som jag alltid känt mig mest dragen till. Jag förklarade en gång: »För mig var det naturligt att jag skulle komma in i socialutskottet. Min kristna livssyn innefattar en strävan att förena humanitetens och människokärlekens bud».

I början på 30-talet aktualiserades många sociala reformer. Det rådde ju som sagt arbetslöshet och depression, med ett stort antal arbetslösa, varav drygt två tredjedelar föll på landskommunernas lott. Tryggandet av sysselsättningen och en aktiv befolkningspoli­tik blev högaktuella. En av den tidens familjevänliga lagar var lagen om ungkarlsskatt. Den väckte pinsam diskussion i riksdagen — och även utanför densamma. Jag tror inte att denna eller lik­nande ekonomiska pålagor hade någon som helst betydelse för statskassan. Jag minns att det under den tid då ungkarlsskatten stiftades kom en man till mig, som var upprörd över den orättvisa som drabbat honom. Jag svarade honom småleende: »Du har all­deles missförstått denna lag. Inte är den en strafflag för ogifta eller barnlösa, utan du skall betrakta den som en nöjesskatt, ty du har som ungkarl sluppit många bekymmer som en familjeför­sörjare har att brottas med». Med detta lät han sig nöja.

När lagen om moderskapsbidraget stiftades ville en bred opini­on att bidraget skulle ges endast åt de mindre bemedlade. Det kun­de inte jag vara med om. Skulle en mor för att få moderskapsbidrag bli tvungen att som förr i världen anskaffa »fattigdomsbevis». Meningen var ju att staten genom bidraget skulle premiera möd­rarna för en god och betydelsefull gärning i befolkningspolitikens tecken. Lagen utformades så att alla mödrar skulle erhålla moderskapsbidrag, vilket numera ingen har något att invända mot. Över­huvud infördes vid denna tid stora reformer i vår socialvårdslag­stiftning. Vi fick en ny alkoholistlag, likaså en lösdrivarlag, vilka båda bygger på principen om obligatorisk vård för missanpassade medborgare. En ny olycksfallslag och en lag om yrkessjukdomar och försäkringsskydd såg dagen under 30-talets förra hälft.

Min egentliga h ärtesak blev dock folkpensioneringen. Om den­na lag och dess tillkomst sade jag en gång: »Folkpensioneringen hör till de resultat som ofta glatt mig i riksdagsarbetet. Jag vet att den betytt oerhört mycket för hundratusentals människor runtom i landet. Även om mycket i det politiska livet varit motbjudande har sådana framsteg som tillkomsten av folkpensioneringen gett mig styrka att fortsätta». Men det må här få sägas ut, att vår första lag om folkpensionering var ett missfoster. Den byggde på prin­ciper som nu efteråt förefaller att ha varit inte blott illa överväg­da utan rent av orealiserbara. Grundidén var att förena spar- och försäkringsprinciperna. Genom en fondering av premier och and­ra inkomster skulle man småningom få till stånd en så stor fond att ränteavkastningar och amorteringar från med fondens medel gjorda investeringar skulle förslå till att finansiera pensionerna. Jämviktsläget mellan fondens inkomster och utgifter skulle enligt de sakkunnigas beräkningar uppnås år 2000. Att detta system var dömt att misslyckas försökte vi i socialutskottet, som från början varit kritiska, många gånger påvisa. Otaliga hemställningsmotioner gjordes om en grundlig reform av den misslyckade pensions­lagen. Men det drog ut på tiden innan riksdagens majoritet, och framför allt regeringen, var mogen för reformer. Den 1 januari 1957 fick vi äntligen en ny lag om folkpension.

Jag kan försäkra att svenska riksdagsgruppen var aktiv vid till­komsten av den nya lagen. Gruppen hade tillsatt en delegation för att utarbeta ett lagförslag. Till denna delegation hörde riksdags­man Meinander och undertecknad, dessutom var ett par medlem­mar utanför gruppen med som sakkunniga. Resultatet av delega­tionens arbete blev, att gruppen inlämnade en motion till 1945 års riksdag med anledning av regeringspropositionen om ny folkpensionslag. Vid plenum den 25 mars 1945 beslöt riksdagen att tillsätta ett specialutskott för att behandla det nya förslaget. Ut­skottet hade 17 medlemmar. Svenska riksdagsgruppen utsåg mig till ordinarie medlem och riksdagsman Nordfors till suppleant.

Detta utskott fick omedelbart ett drygt arbete. Förutom rege­ringens proposition om ny folkpensionslag fick vi en mängd lag­motioner att behandla. Det blev starka åsiktsbrytningar mellan de olika partiernas företrädare i utskottet. Vänstern ville få tilläggs- eller stödpensionerna kraftigt höjda, med den påföljden att kommunernas pensionsutgifter komne att stiga våldsamt. På borger­ligt håll ville man att grundpensionerna skulle bli större än rege­ringen avsett. Det fanns på finskt liberalt håll sådana som yrkade på att pensionernas finansiering inte fick betunga skattebetalarna alltför hårt. Det blev kompromisser i såväl utskottet för folkpen­sionsfrågor som i stora utskottet och i plenum. Trots olika åsik­ter och energiska försök att få dem godkända, var dock alla eniga om att en grundlig reform måste fås till stånd. Man tänkte väl som vanligt, att om bara början blir gjord kan förbättringar i lagen senare genomdrivas.

På svenskt partihåll var vi framför allt mot en fortsatt fondering av pensionsintäkterna, därför att vi hade föga tilltro till pen­ningvärdets stabilitet. Ingen kunde veta hurudant markens värde var t.ex. år 2000. Vi ansåg att regeringens proposition var en halvmesyr, och därför efterlyste vi i vår lagmotion radikalare reformer än dem regeringen föreslog. I folkpensionsutskottet — liksom i stora utskottet — infördes stora förbättringar i lagförslaget, så höj­des till exempel pensionernas belopp avsevärt. Men regeringen förklarade, att vårt land inte hade råd med sådana merutgifter. Den ställde stora utskottet mot väggen och tvang detta att redu­cera pensionernas föreslagna storlek med nästan hälften. Riksdags­man Nordfors kallade regeringens pensionsförslag dess vingklippta folkpensionsförslag.

Det blev många omröstningar vid frågans fortsatta behandling i riksdagen. Stora utskottets förslag godkändes slutligen i huvud­sak. Om resultatet av frågans mangling i utskott och plena yttra­de jag bl.a.: »Denna dag, då folkpensionsfrågan står inför sitt av­görande, har en stor del av vårt folk väntat på med spänning». Jag nämnde också, att en av orsakerna till att pensionerna blev mindre än specialutskottet tänkt sig var den storstrejk som rubba­de statens finanser ända därhän, att »regeringen nödgats taga till Geddesyxan och kräva en minskning av de av utskotten föreslagna pensionerna med nästan 50 proc». Till sist framhöll jag att jag inte var nöjd med förslaget sådant det nu utformats, men jämfört med gällande pensionslag och regeringens proposition måste det »be­tecknas som ett steg i rätt riktning». Det nya förslaget var för 68 proc. av vårt folk absolut bättre än gällande lag och regeringens förslag, för 20 proc. var det mycket bättre och för 12 proc. av vårt folk en avsevärd förbättring, det hade jag räknat ut. »Jag är färdig att godkänna den nya lagen i förhoppning om att statens finanser snart skall tillåta oss att höja pensionerna», sade jag slutligen. Vår nugällande folkpensionslag trädde i kraft den 8 juni 1956 och skulle gälla till utgången av 1959, »men skall tillämpas därefter, därest ej annorlunda stadgas». Lagen är fortfarande i kraft.

Det var med verklig lättnad man upplevde avskaffandet av den gamla folkpensionslagen. Det är sällan jag så helhjärtat varit med om en reform som den här skildrade. Därför har jag måhända allt­för länge dröjt vid folkpensionsreformen i mina minnen.

Men jag skulle komma att engageras mera i folkpensionsverk­samheten än jag någonsin tänkt mig. Jag tillhörde under 50-talets första hälft Folkpensionsanstaltens fullmäktige som suppleant. Jern var då ordinarie medlem. Men sedan blev jag ordinarie full­mäktig efter Levi Jern. Under min tid som medlem av folkpen­sionsfullmäktige kom anstaltens styrelse i rampljuset. Den nya hu­vudbyggnaden vid Nordenskiöldsvägen hade blivit färdig och an­staltens äldre, i olika delar av staden befintliga byggnader ändra­des till bostadskomplex för de anställda, som för dem bildade bo­stadsaktiebolag. Det ansågs att villkoren för övertagandet av de nämnda bostadshusen varit så förmånliga för de nya aktionärerna, att Folkpensionsanstalten som ägare av fastigheterna genom sty­relsens manipulationer lidit väldiga ekonomiska förluster. Frågan om Folkpensionsanstaltens fastighetsförsäljning kom före även i riksdagen i flera olika sammanhang. Slutligen ledde dessa fastig­hetsaffärer till årslånga processer och fällande domar, vilka för en del av de dömda blev ödesdigra och tunga att bära i ekonomiskt avseende. Då mitt ställningstagande vid ett visst tillfälle kom att uppmärksammas, anser jag att jag med några ord bör beröra min roll i den här nämnda historien.

I maj 1956 var jag som Levi Jerns suppleant med vid den s.k. granskningsgruppens vårsammanträden. Vid ett av dessa möten togs frågan om äganderätts- och besittningsförhållandena beträf­fande fastigheter i Munksnäs och vid Tallvägen, som ägdes av Folkpensionsanstalten, upp till diskussion. Det var närmast för att utröna granskarnas åsikt om hur man skulle förfara med de fas­tigheter som användes som bostadshus. Skulle de nämnda husen fortfarande användas som hyreshus eller förvandlas till bostads­aktiebolag? Granskarna ansåg, att det inte ankom på dem att ut­tala en förhandsåsikt, men efter grundligt övervägande kom de till det resultatet, att de kunde omfatta tanken på bildande av bo­stadsaktiebolag för att de anställda skulle kunna få vissa bostads­förmåner. Köpevillkoren borde dock ställas så, »att de i bostads­fastigheter placerade medlen skulle fås tillbaka jämte skälig rän­ta». Jag för min del kunde inte omfatta detta uttalande, utan bi­fogade till protokollets § 8 en reservation, där jag framhöll, att jag inte ansåg ombildandet av Folkpensionsanstaltens fastigheter till bostadsaktiebolag för de anställda förenligt med pensionärer­nas bästa, utan fastigheterna borde säljas på den allmänna mark­naden till högsta pris och de erhållna medlen borde komma pen­sionärerna till godo — så ungefär var min avvikande åsikt formu­lerad. När ett par personer — Öhman och Vennamo — drog fram fastighetsmanipulationerna i riksdagen kom min inställning fram. Jag var senare tvungen att gång på gång i folkpensionsfullmäktige upprepa min avvikande åsikt i fastighetsaffärerna. Vid ett tillfälle försökte ordförande Palovesi jäva mig, då jag den 17 december 1958 skriftligen reserverade mig mot ansvarsfrihet för de redo­visningsskyldiga. Ordföranden påstod att jag kommit för sent med min reservation, och dock hade jag redan vid granskningsmötet den 4—5 december förbehållit mig rätten att få min reservation antecknad till protokollet den 17 december. Ordföranden måste medge, att det »enligt min (Palovesi) mening är alldeles klart, att fullmäktige Wickman kontinuerligt har intagit en negativ stånd­punkt till försäljningen av bostadsfastigheter till pensionsanstal­tens personal». Det var Palovesis egna ord vid det möte då han ville jäva min reservationsrätt. Jag hade frågat avdelningschefen A. Vihma om jag vid varje möte, då det var fråga om förtroende för de redovisningsskyldiga, måste uttala min reservation till pro­tokollet. Till detta svarade han att det inte behövdes, ty min åsikt hade upprepade gånger antecknats i protokollen.

Jag kunde aldrig ana att min reaktion mot försäljningsförslaget, som granskarna uttalade sig positivt om och som jag reserverade mig mot vid mötet 25. 5. 1956, skulle bli en så uppmärksammad historia som den blev. De som på grund av min reservation fick skenet emot sig, visade mig en illa dold avoghet, andra gjorde ett stort nummer av »den ende mannen som sade nej». Själv gjorde jag endast vad vilken annan som helst skulle ha gjort, om han haft samma åsikt i frågan som jag.

Det är en händelse från mitten av 1950-tälet, då Urho Kekkonen var statsminister, som jag anser vara värd att relatera i detta sammanhang, trots att den inte hade samband med min verksam­het i socialutskottet. Också den gällde en fråga om rätt och mora­liskt ståndpunktstagande.

Finland hade då, som läsarna minns, återfått det åt Sovjet ar­renderade Porkalaområdet. Vårt folk gladdes åt denna generösa gest från ryssarnas sida. Mest gladdes förstås Porkala-borna, vilka nu skulle återfå sina hem och sin jord. Men nu uppstod en hätsk diskussion av principiell art. Frågan lydde: »Har de förra ägarna av den utarrenderade jorden på Porkalaområdet juridisk och mo­ralisk fatt att kräva, eller att återfå, sin avträdda jord och sina hem?» De juridiskt lärda tvistade så det stod härliga till och de mest fanatiska äktfinnarna blandade sig i debatten. En del väns­termän tyckte, att staten nu hade ett utmärkt tillfälle att socialisera vidsträckta områden i närheten av de stora bosättningscentra i Nyland. Opinionen var både för och mot Porkala-bornas krav på att återfå sin jord. Det började se ut som om motståndarna skulle få sin vilja genomdriven. Jag minns bl.a. att vi var upprörda i svenska riksdagsgruppen över ett par ministrars negativa inställ­ning — för att använda ett milt ord — till en orättfärdig stånd­punkt. Jag åsyftar ministrarna Merikoski och Henriksson; den förre var hårt emot och den andre var vankelmodig i sitt stånd­punktstagande i Porkala-frågan.

Problemet var ofta före i vår riksdagsgrupp. Vi fick många gånger lyssna till de förtvivlade, hemlösa, tvångsavhysta Porkala-bornas synpunkter och krav på att återfå sin förlorade egendom.

Vi började undra över vad statsminister Kekkonen tänkte om denna sak. Gruppen beslöt skicka ordförande Österholm och riks­dagsman Högström och v.ordförande Wickman till statsministern för att höra hans åsikt angående Porkala-bornas rätt till sin jord. Österholm skulle anlägga patriotiska synpunkter på frågan, Hög­ström juridiska, och jag fick uppgiften att direkt, utan omsvep, fråga statsministern vilken hans uppfattning var. Vi fick företrä­de hos Kekkonen i statsministerns ämbetsrum. Österholm och Högström utlade sina synpunkter och åsikter vältaligt och med känsla. Så kom min tur.

Min första fråga var: »Har statsministern bildat sig en person­lig åsikt om Porkala-frågan?» Han svarade att han studerat den och hade sin åsikt klar. Min andra fråga löd: »Anser herr stats­ministern att Porkala-borna har juridisk och moralisk rätt att åter­få sin jord och sin egendom?» Statsminister Kekkonen svarade: »Jag svarar utan tvekan: ja, de har rätt att återfå sin jord». Min sista fråga var: »Får vi delge Porkala-borna och allmänheten den­na Er åsikt?» Då såg statsministern allvarligt på mig och sade: »Men herr Wickman, detta är ju rena utpressningen!»

»Inte är ju statsministern främmande för utpressning», svarade jag leende, »alltså: får vi ge er åsikt publicitet?» Statsministern log och sade, »Ja, det får ni». Jag grep hans hand spontant och sade: »Tack, så skall en karl tala!» Audiensen var slut, vi var mer än nöjda, vi var glada!

Mina kamrater gick till sina möten på annat håll, jag fick i uppdrag att gå till det stora Porkala-mötet, som just då hölls i Ständerhuset, för att meddela resultatet av samtalet med statsmi­nistern. Då jag kom innanför dörren höll en talare på med ett an­förande, men han avbröts av mötesledaren som sade, att han ville ge ordet åt riksdagsman Wickman, som kommer direkt från stats­minister Kekkonen, där Österholm, Högström och Wickman ut­frågat statsministern om hans uppfattning om Porkala-bornas rätt till sin utarrenderade jord.

Jag framförde enkelt och kort vad vi frågat Kekkonen och vilket svar vi fått. Då det blev klart att statsministern var helt på deras sida brast en storm av bifallsrop, stampanden och applåder lös bland de närvarande. Mötesdeltagarna grät och skrattade om vartannat. Jag har aldrig förr eller senare upplevt ett sådant jubel­möte. Från den dagen var det slut med motståndet mot Porkala-bornas rätt till sin jord. Statsminister Kekkonen bröt ned allt mot­stånd och blev hjälten för dagen. Denna händelse har jag velat rädda undan glömskan, och det är den värd.

 

Senast uppdaterad 2007-10-12 21:45
 
 
Top! Top!