www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Torparefrågan
Skrivet av Signaturen "L"   
2005-09-17 23:08

Torparefrågan.

 

Denna fråga, som icke blott äger social utan äfven på senare tider fått en ganska framskjuten politisk inne­börd, har i länet ringare betydelse än fallet torde vara i andra delar af lan­det säger Vbl. i sin ledande artikel för den 14 dennes och fortsätter så­lunda: Orsaken därtill är att praxis på landsbygden, i synnerhet i de sven­ska kommunerna, numera icke är gynnsam för uppkomsten af torp. Fordom var det vanligt vid dödsfall inom den besuttne allmogens leder, att någon af arfvingarne, oftast älste sonen mottog hemmanet medan de öfriga arfvingarne förseddes med utlösen, dels i lösegendom, penningar och kreatur, dels i andelar af hem­manets jord, som gafs under form af torp på lifstid eller evärdelig besitt­ning och med ganska litet betungan­de förpliktelser mot hemmanet. Äfven eljest var det då lättare för den som ville skaffa sig jord att få ackord tillstånd om delar af ett hemman, aflägsnare skiften, utmarker och sådant för att bruka dem som torp. Men ef­ter hand och ju högre jorden stigit i värde har detta förfaringssätt, som vållade mångahanda olägenheter, gifvit vika för ett annat. När en hus­bonde aflider, eller annars mot sytning eller annat vederlag vill draga sig tillbaka från hemmanets skötsel, delas detsamma helst mellan söner och mågar i tvenne, trenne, till och med flere poster, hvilka alla blifva själfbestående lägenheter mod litet mantal. Denna metod, som för öfrigt befrämjas af nuvarande lagstiftning, är jämväl tydligen att föredraga, i det den, enär ett mindre jordbruk i regeln bedrifves mera intensivt än ett större, gagnar odlingen, tryggar besittningen och dessutom i sin mån motvärkar öfverhandtagandet af en lös befolkning. I själfva värket innebär metoden i fråga en värdefull lösning på problemet om den lösa befolkningens fästande vid jorden och det är att önska, att den skulle full­ständigt ingå i folkmedvetandet såväl i landsdelen som annanstädes i lan­det, enär därmed många åtgärder i nämnd riktning skulle väsentligt underlättas. Ju mera det åskådningssätt vunnit insteg bland befolkningen, att de större hemmanen gärna kunna de­las hällre än hållas tillsamman och vidgas, och att det är förmånligare att besitta egna hemman, om ock med ringa mantal, än torp, hafva de forne torparene, som uppstått genom arflösen, begynt låta sig angeläget va­ra att söka öfverenskomma med hemmansägarne om torpens förvandling till själfbestående lägenheter. Ur hela denna rörelse framgår som resultat, att de stora hemmanen och torpen i de svenska kommunerna försvinna, me­dan de små hemmanen utomordent­ligt raskt tilltaga i antal.

De hemman, som ännu äro af den storlek, att de kunna tåla de gamla torpens fortbestånd och till och med medgifva nya enahanda anläggningar hafva därjämte att kämpa med en olägenhet, som är egnad att synnerli­gen gynnsamt invärka på torpens ställ­ning. Denna olägenhet hänför sig till emigrationen, Konkurrensen om tor­pen vid deras ledighet aftager altjämt och alt efter det folkbristen stiger förändras ställningen därhän att det icke mera är jordägaren, som föreskrifver villkoren, utan torparen. Den förre underhandlar icke ens på lika­berättigandets ståndpunkt, utan han ser sig nödsakad att sänka sina for­dringar till minsta möjliga belopp pre­standa, blott han därmed blir i stånd att förse sina torp med folk. Han kan för folkbristens skull äfven bringa att taga torpen i sambruk med det öfriga hemmanet, så önskligt det än vore för honom att särskildt vid bråd tid äga säker tillgång på arbetskraft. Många större lägenheter, exempelvis boställen som icke få delas, hafva därutinnan bekymmersamma erfarenheter. Som kronofogden i Pedersöre härad anmärker härom i sitt förövrigt synnerligen sakenliga utlåtande infördt för någon vecka sedan i Vbl kan det icke för jordägarne vara fråga om annat än att tillse att torparene trifvas väl och icke varda betungade med altför dryga utlagor. De kan ändock, ju längre det lider, bliva alt svårare att förmå dem att stanna kvar å sina torp och mindre jordlotter, och det allmännas hjälp har icke häller nämnvärdt tagits i anspråk för annat än för inköp och skifte af större hemman. Det slappa intresset härvid är på så sätt ett karaktäristiskt tecken, att det antyder att hugade afnämare icke finna någon synnerlig svårighet att med egna tillgångar anskaffa sig egen jord. Så mykket mindre är intresset riktadt på åtkomsten af torp.

Samma utlåtande om hithörand omständigheter påpekar äfven, huru som torparenes förhållanden undantagslöst äro ordnade enligt lag, hvarför icke häller någon tvångsafhysning i mannaminne behöft ifrågakomma häradet. Enahanda rön torde jämväl kunna vitsordas från länets öfriga härad. Visserligen lär det alltid finnas personer — att hoppas ett fåtal — som söka begagna ömtåliga tidsomständigheter till fiske i grumligt vatten, men betraktar man ställningen i ofvananförd belysning och utan förutfattad afsikt samt tager man där jämte i räkning lagstiftningens och allmänna meningens fortgående sträfvanden till torparefrågans lycklig lösning, så torde näppeligen den slutsats kunna undgås, att det saknar fog att förmena att torparene i detta län skulle bilda en öfver hufvud taget socialt hänseende särskildt vanlottad samhällsklass. Den lefver och existerar under samma villkor som gestalta den öfriga allmogons lif.

 

L.

Öb 19.02.1901

 
 
Top! Top!