I KYRKANS TJÄNST

Av Albin Wickman

Jag skall nu berätta om något som blev av oanad betydelse för mig och mitt liv. Strax efter vårt frihetskrig, i början av 1920-ta­let, uppstod på svenskt håll i Finland en stark kyrklig samlings­rörelse. Det var då som Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland föddes, likaså förbundet Kyrkans Ungdom och det svens­ka stiftet, Borgå stift. Kristliga folkhögskolan i Nykarleby hade hösten 1920 börjat sin verksamhet. Sällan har så många goda ini­tiativ sett dagen på kyrkligt håll som i början av 1920-talet. Men man märkte snart att »fältet är stort men arbetarna få». Det sak­nades utövande krafter för de olika områdena i kyrkans andliga nyodlingsplan. Bristen på lekmannapredikanter och ungdomsle­dare var stor. Det vid kyrkodagarna i Borgå 1920 bildade kyrkliga ungdomsförbundet, som senare fick namnet Kyrkans Ung­dom, var i trängande behov av unga krafter. Därför anordnades på vårvintern 1921 en lekmanna- eller predikantkurs vid den ny­startade Kristliga folkhögskolan i Nykarleby. Till denna kurs in­fann sig ett ganska stort antal kursdeltagare, och jag var en av dem. Vi hade som lärare pastor Johannes Nyström, som var folk­högskolans rektor, kyrkoherde E. B. Holmsten, kyrkoherde Val­demar Westberg och pastor Olav Schalin m.fl.

Det var en tid av intensiv läsning och praktiska övningar. Men det var också en tid av andlig odling som blev av stor betydelse för såväl troslivet som karaktärsdaningen, och som jag alltid kom­mer att vara tacksam för. Med denna kurs växlades mitt liv in på ett nytt spår, som förde till en arbets- och livsuppgift som jag al­drig tidigare drömt om.

Vid kursens slut kom det nya kyrkliga ungdomsförbundets styrelse, såväl kyrkoherde Anders Sandbacka, fältprosten R. Hed­berg som de andra »gubbarna» för att övervara våra sista lektio­ner, till vilka även hörde ett fritt anförande över ett bestämt äm­ne. Jag fick som text Romarbrevet 5: 1—5. Det var en innehålls­rik text, men ack så svår att tolka och tillämpa för en ung, olärd lekman. Jag minns hur jag bävade, svettades och bad inför min uppgift. Hur provet utföll vet jag inte. Men efteråt hade för­bundsstyrelsen ett sammanträde för att välja en predikant till det nya förbundet. Döm om min förvåning när man kom och med­delade, att styrelsen valt mig till Kyrkans Ungdoms första predi­kant. För mig blev det en tid av bekymmer, ty jag var ju lokal­chef för skyddskåren och nygift — och hade redan planerat min framtid: jag skulle bli bonde. Min hustru bodde i mitt föräldra­hem, där jag byggt två rum åt oss. »Visa mig din väg, o, Herre,» blev min bön. Jag fick småningom svar. Jag skulle skaffa vikarie för min skyddskårstjänst och resa på prov under sommaren och hösten.

Jag reste under sommarmånaderna i Korsholm, Larsmo och några andra församlingar i Österbotten. På hösten reste jag på inbjudan av pastor Bengt Serenius till södra Finland, där jag kom att verka en längre tid i Sibbo församling, särskilt i Spjutsund, Träskby och andra kust- och skärgårdsbyar. Efter dessa provresor var jag mogen att ge mitt definitiva svar till styrelsen för Kyr­kans Ungdom — och det blev ett bävande ja — ett löfte som jag aldrig ångrat! Arbetet, särskilt resorna, var ansträngande och an­svaret låg som en tung börda på mina axlar. Att komma från ett småbrukarhem och allmogemiljö — och så med ens förflyttas till helt nya förhållanden, vållade nog så många bekymmer. Det var t.ex. inte lätt för mig att bo i prästgårdar och umgås med akade­miskt bildat folk. Ofta envisades sådana som inte kände till de klerikala titlarna att kalla den enkla lekmannapredikanten från Terj ärv pastor Wickman. Jag minns hur det var en gång hos che­fen för Tolkis bruk. På kvällen var det stor bjudning hos honom. Där var en general med maka, en magister, en författare och en godsägare, alla lärda personer och av en annan social klass än resepredikanten, som för tillfället anvisats nattlogi i andra våningen.

Min utmärkte värd kom och bjöd mig komma ned och deltaga i sällskapets samvaro. »Jag skall presentera pastor Wickman för gästerna», viskade han innan vi gick in. Jag reagerade häftigt och utbrast: »Inte är jag någon präst!» Till detta sade han: »För mig är var och en som talar Guds ord präst. Inte bryr jag mig om att ta reda på förkunnarens akademiska grad. Ni är för mig pastor Wickman». Vi gick in, och där blev jag presenterad som pastor Wickman!

Det uppstod senare en livlig och delvis stormig diskussion kring den svenske religiöse mystikern Em. Svedenborg. Några erkände honom som en stor andans man och siare, andra ansåg att Sveden­borg var en humbugsmakare. Då man inte kunde enas om vad man borde anse, utbrast en i sällskapet: »Men här har vi ju en teolog av facket», och vänd mot mig frågade han: »Vilken upp­fattning har pastor Wickman om Svedenborg?» Jag tänkte just protestera mot min pastorstitel, men hejdade mig då värden ska­kade på huvudet. Till all lycka hade jag under dagen läst i en del böcker av Svedenborg och kunde ge ett enkelt svar på frågan om vilken min uppfattning var om den svenske siaren.

Ja, ja — det var som sagt inte så enkelt att som lekman axla en prästs mantel, vilket ofta åligger resepredikanten. Men jag måste säga, att jag under mina resor i vårt svenska stift överallt mött förståelse och gästfrihet i prästgårdarna samt rönt en broder­lig vilja till samarbete bland dem i våra församlingar, som hade laglig rätt att kallas präster. Som lekmannapredikant har jag fun­nit att vår kyrka är en lekmannakyrka i högre grad än belackarna vill göra gällande. Den som har ett tjänande sinnelag skall över­allt finna öppna dörrar och medarbetare bland dem som blivit vigda till prästens höga kall. Det »allmänna prästadömet» är en realitet i våra dagars folkkyrka.

Det funnes mycket att skildra från min verksamhet och mina upplevelser under de tolv år jag reste omkring i våra församlingar. Men jag förstår, att dessa minnen borde komma fram i andra sammanhang. En liten uppfattning om arbetets natur kan man få, om jag nämner att jag höll inemot 400 möten om året, och att resorna ofta varade sju veckor och att man på den tiden inte hade bilar och bussar till sitt förfogande, utan oftast hästar — och inte sällan bara apostlahästarna. Jag minns att jag under ett sådant sju veckors besök i en åboländsk församling höll ca 100 predikningar över olika texter och för i stort sett samma publik. Jag behöver knappast tillägga att mina tolv år som resepredikant var ansträng­ande och krävde god hälsa och starka nerver.

Min predikoverksamhet upphörde inte med att jag lämnade min tjänst som ordinarie resepredikant och blev politiker, när jag 1933 invaldes i riksdagen. Under hela min tid som riksdags­man har jag nästan varje söndag förkunnat Ordet.

För mig kom mina vänners uppmaning att låta uppställa mig som riksdagskandidat som en fullkomlig överraskning. Jag hade vid tvenne riksdagsval — innan jag 1933 slutligen gav mitt bi­fall till en kandidatur — anmodats att mottaga en nominering vid de förestående valen. Men av olika orsaker, måhända främst där­för att min sjuka hustru avrådde mig att bli politiker, blev mitt svar båda gångerna nekande. Jag ansåg mig inte mogen eller vär­dig ett så ansvarsfullt uppdrag.

Hur kom det sig att jag överhuvudtaget blev vidtalad att bli riksdagskandidat och politiker? Det var förstås flere omständig­heter som gjorde att jag hamnade i vissa kretsars sökarljus. I norra svenska Österbotten har i långa tider två mäktiga folkrörelser gått fram: nämligen en kyrklig väckelserörelse och en folknyk­terhetsrörelse. Båda dessa har fått hängivna anhängare. Så hade de båda rörelserna motverkat de gamla dryckessederna och samverkat för nykterhet, gudsfruktan och goda seder. I regel var väc­kelse- och nykterhetsfolket socialt vakna och politiskt frisinnade människor. Många av dem hade varit i Amerika, andra hade haft kontakt t.ex. med nykterhetsrörelsens folk i Sverige. Allt detta hade inverkat på de österbottniska rörelserna i en för den tiden ovanligt frisinnad, demokratisk riktning. När sedan de antidemo­kratiska, diktatoriska idéer, som vunnit mark mångenstädes i ut­landet, främst i Italien och Tyskland, även började sprida sig till vårt land visade sig anhängarna av de nämnda folkrörelserna i stor utsträckning vara immuna mot den nya politiska sjukdomen. Intrycken från U.S.A. och vårt västra grannland var så pass starka, att de kunde motstå de ibland hotfulla men oftast lockande toner som försökte undergräva folkets politiska moral. Det var i dessa kretsar som underlaget för min kandidatur stod att finna.

I början av 1930-talet begynte de politiska lidelserna svalla högt i landet. Kommunisterna hade vid flera tillfällen börjat visa sitt rätta ansikte. Det framstod för varje dag som gick, att deras mål var att införa en demokrati, som inte hade sitt mönster i väs­ter, och därtill kom att den yttersta vänstern även var aggressiv mot kyrkan och kristendomen. En reaktion från högern var ound­viklig, och den kom i form av den fanatiska, för sina egenmäktiga övergrepp illa beryktade lapporörelsen. Först skulle kommunis­terna utrensas och oskadliggöras. Man fann på ett skräckmedel, som kom till flitig användning. Man erbjöd de mest förhatliga anhängarna av statssystemet i öster skjuts till deras idéers hem­land; oftast var skjutsningen dock en hårdhänt tvångsskjuts. Men det var inte endast kommunisterna som blev skjutsade, även andra medborgare kidnappades. Höjdpunkten, eller kanske det är rättare att säga den djupaste punkten av råhet nåddes, då man tvang ex-president K. J. Ståhlberg med maka in i en bil med adress: östra gränsen. Nu vaknade många som hittills låtit söva sig i en farlig sömn. När sedan Mäntsäläupproret krönte verket förstod de flesta att den »fosterländska folkrörelsen», som till att börja med kalla­des Lapporörelsen, var allt annat än en oskyldig lek.

I de svenska österbottniska bygderna fick lapporörelsen inte den spridning som den fick på många andra håll. Visst fanns det präs­ter som i ledaren för den »fosterländska folkrörelsen» såg en Her­rens Gideon, sänd för att befria det finska Sion från Antikrists välde. Jag kommer så väl ihåg hur det var på kyrkodagarna i Lo­visa, som hölls just då ryktet visste berätta att kyrkfolket i Lappo hade slitit kläderna av kommunistiska glopar, som stått vid kyrkgrinden och hånat kyrkfolket och gjort narr av dem som skulle be­gå nattvarden. Det var många som vid kyrkodagarna jublade över den »heliga vrede» som gripit kyrkfolket i Lappo så att de rea­gerade som de gjorde. Jag opponerade mig mot denna uppfattning om det rätta i att gripa till våldshandlingar för att slå vakt om kristen tro och sakramentets bruk. »Det kommer att sluta illa om vi kristna och kyrkan välsignar och godkänner våld och upprors­planer», försökte jag framhålla.

Litet senare var jag på kontraktsmöte i Österbotten och råkade i en häftig dispyt med vördade kyrkans tjänare, då jag med led­ning av dr Peter Fjellstedts utläggning i hans förklaringsbibel ta­lade om det obibliska i alla uppror och våldshandlingar och vår kristna plikt att slå vakt om samhället och dess lagar. Under des­sa dagar av våldsdåd och politiskt kaos skrev jag även en serie ar­tiklar i den kristliga veckotidningen Människovännen om dr Fjellstedts, Luthers och våra bekännelseskrifters inställning till laglös­het och uppror. Hör och häpna! På fullaste allvar hade en kon­traktsprost uttalat inför tidningens ansvarige utgivare, min chef, prosten Anders Sandbacka, att jag borde förbjudas att skriva i tid­ningen Människovännen. Detta som en illustration till en del kyrkliga dignitärers inställning till en politisk rörelse som mana­de till våldsdåd och ohörsamhet mot överheten.

Det hölls sommaren 1930 ett stort gammaldags bondbröllop med ett par tusen gäster i Terjärv kyrkby. Gästerna hade kom­mit från hela socknen, enligt god sed. Även från andra angrän­sande socknar hade många gäster infunnit sig. Vädret var vackert och glädjen stod högt i tak, om man kan tala om tak, när det är fråga om ett bröllop i det fria.

Bäst det var skockade sig bröllopsgästerna mitt på bröllopsgår­dens plan kring några upphetsade män inbegripna i ett häftigt åsiktsutbyte. Åhörarna delade upp sig i olika grupper och tog högljutt parti för eller mot de diskuterande. Vad var det då som utgjorde ämnet för den heta diskussionen? Jo, ingenting mindre än den aktuella lapporörelsen. Från olika håll hade ortsborna fått höra om »skjutsningar» som företagits. Oftast var det kommunis­ter som inföstes i främmande bilar och skjutsades till ryska grän­sen. Men också andra hade blivit godtyckligt enleverade. Det hade till och med gått rykten om att vår egen riksdagsman, ekonomie­rådet J. E. Hästbacka, hotades av samma öde. Jag minns, att vi var ute ett par kvällar för att vakta honom. Men ingenting inträf­fade.

Som sagt gick diskussionens vågor höga på bröllopet. Bland gästerna fanns nämligen några aktiva lappomän som tyckte, att de nu hade ett utomordentligt tillfälle att propagera för lapporö­relsens idéer. Måhända trodde de, att de inte skulle möta något nämnvärt mothugg. Men i så fall hade de räknat fel. Det fanns många frispråkiga unga, som oförskräckt tog parti för vårt stats­skick, vår riksdag och regering och slog vakt om den västerländska demokratin samt fördömde »skjutsningarna» och alla andra vålds­dåd som ansvarslösa personer tillät sig i fosterlandets namn. Bland de unga männen var det särskilt en, som med själ och hjärta del­tog i debatten. Lag och rätt, frihet och demokrati, gudsfruktan och goda seder var de värden som han ville försvara mot diktatur och våld. Det saknades inte ljudligt bifall från några av de närvaran­de. Speciellt var där en liten grupp bestående av några folkskol­lärare och forna frihetskämpar som stod något avsides och lyss­nade på debatten. Deras sympatier var helt för den unge debattö­ren från Terjärv, de hade ingenting till övers för lappomännen. De lär ha sagt till varandra: »Den pojken skall vi skicka till riks­dagen». Och år 1933 invaldes han i parlamentet, där han fick fortsätta kampen mot IKL. Men detta är en annan historia, som vi nu skall komma till.

Jag hade som nämnt två gånger blivit anmodad att kandidera vid tidigare riksdagsval, men av orsaker som jag redogjort för, ne­kat. När det 1933 åter blev valtider, uppsöktes jag av några vän­ner bland kyrkfolket och från nykterhetsorganisationen i Jakob­stad. Dessa uppmanade mig enträget att låta dem bilda valmans­föreningar med mitt namn överst på listan. Min första reaktion var densamma som tidigare. Min hustru var även nu negativt inställd till en kandidatur för mig. Men inför vännernas argumen­teringar började jag vackla i mitt motstånd och frågade min hust­ru om hon ville taga del i ansvaret om jag definitivt nekade att bli kandidat. Till det sade hon, att hon inte ville dela ett sådant ansvar, att jag själv måste avgöra frågan. Till sist fann vi en lös­ning som var såväl förnuftig som religiöst välmotiverad. Vi lade i bön fram saken inför Gud och sade till varandra, att det att kandidera ju inte betydde att man redan var vald. Om det inte är Guds vilja att jag skall bli politiker, blir jag inte vald till riksdagsman. Med detta lät vi oss nöja, och vännerna fick lov att stäl­la upp mig. För kretsledningen i det parti jag tillhör kom mitt bifall till en kandidatur lämpligt. Man hade med ljus och lykta sökt efter en kandidat som kunde samla småfolkets och de väns­tersinnades röster till Svenska folkpartiet. Nu hade man hört, att jag varit avlönad kroppsarbetare och även anställd i en organisa­tion mot relativt låg månadslön. Dessutom var den nye kandida­ten en benhård motståndare till diktatursträvandena och frisin­nad, ung och radikal, alltså ett dragande namn och ändå ofarlig för »herrarnas» favoritkandidater. Jag fick belägg för dessa anta­ganden både på hemmaplan och från den stad där kretsledningen hade sitt säte, men jag brydde mig inte om att sätta bevisen till pappers. I politiken finns det mycket som det är bäst att försöka glömma.