Öja – tre perioder

Hösten är kommen. September månad sjunger på sista versen. Det regnar och det regnar. Det ser inte ut att bli något slut på regnandet. Vi hade en ovanligt våt vår då regnvädersdagarna avlöste varandra. Men då kunde vi ännu hoppas och tro på "Lenni" från Bosund, som hade utlovat att sommaren blir ovanligt fin med över 11 härliga solskensveckor. Men tyvärr blev det även så i år att vi har gått och väntat på "en sommar som aldrig kom."

Även "Lenni" är besvi­ken. Om någon påpekar för honom att nu "Lenni" stäm­mer det inte alls vad du har spått. Så säger han. "Ja väit hä, men tå ja kan int nating åt hä". "Lenni" ursäktar sig med att i rymden är det nu fullt med alla tekniska racke­rier, satelliter och skrot. Och av den orsaken är alla natur­lagar satta ur spel. Så att man inte mera kan lita på att alla gamla tecken och naturiakt­tagelser skall slå in. Kan vara att härvid lag har "Lenni" rätt. Den gångna "somma­ren" är nog den sämsta som Öja-Gust upplevt. Den saken är det inget tvivel om.

Broder Loffe ringde en dag och fråga var Öja-Gust håller hus. Han ansåg att det för tillfället är så halvt "nålot" i periodspalten så vi borde åter sätta i gång och skriva några lättare perioder. Vet inte rik­tigt vad Loffe menade med "lättare" för det Öja-Gust kommer med är fullt allvar och överensstämmer alltid med verkligheten. Men man får ta en viss hänsyn till Heimer, av den orsaken vågar man inte alla gånger "dra på" för fullt. Nu borde man först sända konceptet till Öja tre perioder via Småbönders för att granskas. Tror nog att rätt så många av Öja perio­derna då skulle hamna i Heimers papperskorg.

Heimer lämnar ingenting obesvarat, han anser att han alltid har rätt. Alla hans svar är så noggranna och utförliga och ofta är det Jakob som får sig en "omgång". Men vi vet att inte är det så "hårt" som det låter. Loffe kommer alltid ihåg Öja-Gust när han är ute och reser. För det mesta är det kort med "bröstbeto­nade" motiv. Härom dagen kom åter ett kort med följan­de hälsning. Bästa broder! "Undertecknad har härmed avverkat en mera avancerad bestigning tillsammans med ett antal damer." Må så gott. Loffe. Kortet var avstämplat i Ruka, så antagligen har Loffe där "kräkt" upp på en liten obetydlig bergknall. Li­te större fjäll har nog Öja-Gust "bestigit" när han för över två veckor sedan var med på en ruskaresa till He­mavan.

Vi var tre fullsatta bussar med ruskaresenärer från Karleby och Terjärv i norr till Vörå i söder. Var säker, det var inte några "prytto" rese­närer som var i farten och så hade vi igen orkestern Teri-boys med på resan. När man fjällvandrar, kliver upp och ner för fjällen vill man fort bli styv och "lämin" i benen. För att råda bot på det här är det bra att hålla i gång med dans på kvällarna. Dans­kvällarna är upplagda så att den första kvällen är det en­bart försöken. Den andra kvällen är det semifinalen och den sista kvällen är det final i form av damernas af­ton. Då får damerna bjuda upp hela kvällen. Lite blyga (de låås) är de nog i början, men när de kommer i gång är det nog full fart hela kvällen. Öja-Gust har börjat få sämre tur det lade han märke till när det var damernas afton på Hemavans fjällhotell. Nu fick han inte en enda "Terjärv damernas" och han hamnade ibland att sitta över någon dans. En dans såg det bra ut. Äntligen hann man tänka, när det kom en "Terjärv-flicka" rakt över golvet i riktning mot Öja-Gust. Men hon "pytade" en annan "Öja-pojke" som stod i när­heten. Om damerna börjar välja "skila" då är det inte "na skryft" för Öja-Gust. För han vill lätt hamna i den grupp som blir över. Annor­lunda hade det nog varit om "Elsa" hade varit med på re­san. Hon har en gång lovat att hon inte mera kommer att "skila" bort Öja-Gust, på henne kan man lita.

Att ta sig till finalen där i Hemavan var inte allt för lätt. Det fordrades ett visst antal pluspoäng. Till domar­kollegiet hörde medlem­marna i Teri-boys med J-E som enväldig överdomare. En överraskning var nog att Såka-Heimer hade så stora svårigheter att ta sig fram till finalen. Det var först i ett uppsamlingsheat som han vek åt sig en finalplats. Även Öja-Gust låg rätt så illa till efter försökskvällen enligt överdomarens uppgifter. Otur hade nog en man hemma från Kaustar. Han råkade under semifinalkväl­len dansa omkull och föll så att han hamnade nästan ovanpå sin danspartner. Do­markollegiet agerade snabbt. De ansåg att det var en hårdtackling på gränsen till av­siktligt "påhopp." Straffet för Kaustar-pojken blev att han fråntogs alla tidigare er­hållna poäng och avstängdes tills vidare. Senare mildrades straffet så att han fick vara med i finalen men utom täv­lan. Som vid alla andra stora tävlingar framkom även här på Hemavan misstankar att någon av tävlingsdeltagarna kunde ha använt stimuleran­de medel. Man tog ett prov och redan följande kväll ha­de man från Umeå fått ett te­legram. Där det framkom att alla tagna prov visade minus. Så till all lycka kunde en stor dopingskandal den här gång­en undvikas.

Lördagen var vikt för en utflykt till Mo i Rana i Nor­ge. Nästan alla av oss var med på den här utflykten. Det var bara runt tio inbitna fjällvandrare som steg av mitt på "kölen" för att få vandra i fjällen. De tog med sig våra kaffekokningsgrejor och lovade att ha kaffet fär­digt när vi andra kommer till­baka från Norge. Mo i Råna ligger i ändan av en lång fjord så därifrån är det ännu över 60 km ut till den lilla fis­keorten Nesna som ligger ute vid det öppna Ishavet. För att alla ruskaresenärerna skulle få se en skymt av Ishavet gjorde våra tre bussar en avstickare ut till Nesna. Oturligt nog kom en kraftig regn­skur när vi kom fram, så de ' flesta av oss föredrog att bli sittande kvar i bussarna. Men Öja-Gust tänkte, när han en gång är framme vid Ishavet får inte en regnskur hindra honom. Så han klev ut ur bussen och drog in riktigt djupt äkta Ishavsluft i lung­orna. Det kändes en aning kyligt, men nog var det stor­slaget att få se ut över det hav som sträcker sig ända fram i norr till de stora, miljoner år gamla fasta isvidderna runt nordpolen. På återfärden rå­kade vi möta en norsk buss med öldrickande ungdomar, som hade tagit en "tömnings­paus" vid vägkanten. En del av dem gick mitt på vägen med en ölflaska i handen så vår buss blev tvungen att stanna. Några andra stod och visade öppet hur långt och hur högt de fick strålarna att gå. Det såg ut som om en del av dem med bra "tryck" presterade rätt så goda "re­sultat". Undrar om vår rese­fotograf "Boa" från Krono­by fick några bilder av den här händelsen. Då får vi säkert se den och många and­ra bilder hon tog under vår resa på den stora reseträffen i Munsala samlingshus lör­dagen den 21 november. Det är inte bara krigsveteraner med damer som är med på de här resorna. Nu har det ock­så börjat komma med de som är födda före, under och ef­ter våra krig. Det här är vi krigsveteraner bara glada åt att även yngre årsklasser vill komma med och vill vara till­sammans med oss. Tror att själva Loffe skulle smälta ganska bra in i vårt ressäll­skap, så vi skall hoppas att han kommer med när det bär av till Borgafjäll nästa höst. Då skall inte Loffe tro att han med lätthet tar sig till "finalen," säkert kan han få det lika svårt som Såka-Hei­mer och Öja-Gust

Öja-Gust

Öb 30.09.1987